Aftonbladet – 11 november 1843, sida 4

Stockholms Stads Drätse!kommissions nit, drift och omtanka, ej mindre för bufvudstadens försköning, än för dess beqvämlighet, så ofta och så rättvist vitsordad, lemnar dock i närvarande stund en lucka för den förmodan, att antingen någon likgiltighet insmugit sig för den del af Staden, som begripes under benämningen Ladugårdslandet, eller ock att denna del af Staden befinnes inom sagde Kommission mindre nitiskt reoresenterad, cnär för hvarje opartisk betraktare erbjader sig en syn af fasa, då man vänder ögonen åt Nybröhamnen — det enda ställe hvarest denne Stadsdels innevånare kunna verkställa sina höstinköp — och finner denna hamn så djup af gyttja, alt ingen kan komma derintill, med mindre än ordentligt vadande; ett förhållande så mycket mera anmärkningsvärdt, som, om äfven skulle invändas, att årstiden är för 1ångt framskriden för stensättnin:ens begynnande, — det icke kan nekas, att grusning dock är möjlig, och — tillika ändamålsen!ig, emedan vid en blifvande oundgängelig stenläggning, hela quajen dessförinnan måste grusfyllas, hvilket lika gerna synes böra kunna ske ännu i höst, då omnämnde olägenhet genast vore hulpen, och hvad som nu utgåfves vore undangjordt, och minskade kostnaderne vid den oundgängliga stensätllningen. Drätselkommissionens bela organisation ger anledning till den förmodan, att den ganska väl kan låta tala med sig i dylika ämnen, och hoppas man så!edes att ingen måtte taga allt för illa vid sig, öfver dristigheten i dennn uppsats — af En Ladugårdslandsbox.