Aftonbladet – 11 november 1843, sida 3

hvad som helst för folket, men ingenting genom folket, som man här på ett så nätt sätt finner proklamerad genom Biet. En sak, som vi likväl ej rätt kunna fatta, är alt brefskrifvaren såsom en motsats till den Finska monarkvördnaden omtalar, huru skamlöst man i Aftonbl. behandlade den snillrike och ädle Franzn, och velat anbefalla honom tystnad. Detta är, som läsaren vet, till .en stor del ett misstag. Vi hafva likväl ej tid att utfundera detta närmare, och det har troligen icke heller korrespondenten sjelf gjort; han utropar blott: Jag nekar ej att Ssådant skrifveri är harmoch oroväckande hos hvarje vältänkande och redligt sinnad person, äfvensom högst skadligt och vådligt för det allmänna; och tackar jag Gud, att en sådan tryckfrihet hos oss (i Finland) ej får äga rumn. Det sista var naturligtvis sjelfva knuten, hvartill den brefskrifvande vännen ville komma, och Biet har med god smak tillkännagifvit sin sympathi för denna åsigt, emedan det icke gjort minsta förbehåll dervid. Straxt derefter ser det likväl nästan ut, som om den hedersmannen skulle ångrat sig, ty han yttrar straxt derpå: Af hvad jag nu kortligen sagt, bör Du ej sluta till, att jag ej älskar tryckfrihetn. Hvem skulle väl också kunna hysa en sådan tanka? och om något tvifvel ännu skulle finnas, så skingras det fullkomligt af nästa punkt: — — jag sätter den tvertom främst bland ett samhälles prerogativer, såsom både upplysande för regeringen och ett band mot embetsmannafördertvety. Förstår läsaren nu? Finnen är en stor vän af tryckfriheten, men bara icke en sådan, som finnes i Sverge, utan en sådan som hos oss, i Finland och Ryssland. ,Jag vill,, säger han, att den skall vörda regering, högakta förtjensten, vederlägga värdigt och lugnt utan passionery — — alldeles som i Finland, der man får visa sin passionsfrihet med att alldeles) icke vederlägga! Det bästa är att det lofvas en fortsältning hvarmed vi ej skole underlåta att äfven göra våra läsare bekanta, i händelse den kommer att innehålla lika nya och intressanta ting som början. er —— Å to (Insändt). Sedan jag länge förgäfves väntat, att i Aftonbladet få läsa en vederläggning af den i samma blad den 22 sistlidne September införda korrespondensartikel från Westergötbland, och nu fått veta, att konsistorium i Skara icke ärnar nedlåta sig, att tillrättavisa en så qvalificerad korrespondent, kan jag, efter nyligen erhållen del af den i ofvannämnde artikel omskrikna skrifvelsen, icke afhålla mig ifrån att begära dess införande i Aftonbladet, på det allmänbeten må få se, hvem som-begålt betiser, antingen konsistorium eller författaren till den skandalösa artikeln, Konsistorii skrifvelse lyder så här: Till Hr kontraktsprosten N. N. Med anledning af en från Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län. ankommen skrifvelse och nämnde Konungens befallningshafvande allmänna kungörelse den 48 sistlidne Juli, har konsistorium ansett sig böra härigenom vänligen anmoda Hr kontraktsprosten uppmana sina Hrr kontraktister, att tillhandagå vederbörande kronobetjening och ordningsmän med råd och upplysningar, desse kunna behöfva i deras bemödanden att upptäcka och beifra lagbrott, hvilka under sednare tider allt mer och mer tilltagit. Skara domkapitel den 9 Augusti 1843. J Torin. J. Colln. P. G. Alander. J. Carlmark. A. Lundberger. Var nu det ett så himmelskriande fel af Konungens befallningshafvande att begära och af konsistorium att utfärda denna skrifvelse? Af landsböfdingeinstruktionen den 4 November 4734, som ännu är den gällande, följer, att landsböfdingen egt full rätt att göra en sådan begäran och att konsistorium varit pligtigt derpå göra afseende. Så mycket mindre kan mot konsistorii åtgärd något -anmärkas, som ännu strängare pligter i detta hänseende af ålder ålegat och ännu åligga presterskapet, hvilket synes af Kongl. resolutionen den 4 September 4664, 8 3; Kongl. Tes0lutionen på presterskapets besvär den 47 December 1697, 8 3; Kongl. senatens. bref den 23 November 17038 och Kongl. resolutionen den 44 Juli 1741, 8 4, hvilka författningar aldrig blifvit upphäfde. Att vilja numera i sin helhet tillämpa dem, kan väl anses mindre behöfligt, men så mycket måste dock deraf qvarstå, att en pastor ej har rätt att vägra kronobetjeningen de råd och upplysningar, den anser nödigt aut erhålla. Och hvilka äro väl de ifrågavarande upplysningarne, om ej angående personers frejd? hvar finnas dessa, i synnerhet för nyss inflyttade, om ej i prestbevisen? hvem förvarar dessa, om ej kyrkoherden? Hela saken synes mjg derföre ej vara annat, än att pastorerne blifvit uppmanade att ej neka upplysningar om personers frejd, när kronobetjeningen sådana fordrar. Vill man utsträcka konsistorii föreskrift än längre, så kan den ej åsyfta annat, än att presterskapet och kronobetjeningen böra samverka för god ordning och laglydnad, och hvem vill bestrida detta utom Aftonbladsinsändaren, som säkerligen ej skulle nedskrifvit sin ahmärkning, som han bättre läsit sin Wilskman och Wåhlin. Sansad Vestgöthe. 285 RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. — Slottsrätten har i dag fällt utslag i målet angående oväsendet på Malmens källare. — Natten emellan den 7 och 8 dennes nedbrann vid Malmviks säteri i Lofö socken, en dyrbar logbyggnad med-tröskverk, jemte inbergad gröda af