Aftonbladet – 10 november 1843, sida 3

177,010 pud, bomull 343,254 pud, hvit spunnen 604,455 pud, färgämnen för 5,614,839 S. R., vin och spirituosa för 5,846,044 S. R., manufakturvaror öfver hufvud för 4924,242,438 S. R. — Vid ett sammanträde af landtbruks-sällskapet i Åarau, meddelades nyligen följande underrättelse: Sistliden sommar, under majbaggarnes s:räcktid, då de endast förskonade trakterna omkring Aarau, Kulm, Zofingen och Muri, insamlades och dödades, enligt regeringens befallning, 47,454 Viertel (ett mått af ungefär 6 kannor), eller omkring 153 millioner majbaggar. Dessa skulle kunnat framalstra 2,300,000,000 maskar och efter tre års utveckling uppäta 46 millioner centner rötter. — DEN sistE RIEnzt. Under loppet af sistlidne Oktober månad har Domani Rienzi, den siste afkomlingen af Petrarcas samtida och Roms siste folktribun, den namnkunnige Cola de Rienzi, skjutit sig i Versailles park, under omständigheter, hvilka tyckas bestyrka tron på en olycklig stjerna, som råder öfver vissa familjer. Domani Rienzi lemnade vid början af grekiska insurrektionen sin fädernestad Rom, för att i Hellas strida för friheten. Han utmärkte sig vid hvarje tillfälle och var i synnerhet högt skattad af Ypsilanti, samt erhöll generalsgraden till belöning för sina tjenster. Då fri-hetskriget var slutadt, gick han till Frankrike, gjorde der bekantskep med de berömde verldsomseglarne Blosseville och Dumont dUrvi:le, samt var denne sednare följaktig på dess resor. Återkommen till Fravkrike, gifte sig Rienzi, och hans äktenskap var lyckligt, men af kort varaktighet. Är 4840 afled hans hustru och barn efter en kort sjukdom. Blossevilles död bade redan förut smärtsamt träffat honom. Den 8 Maj 1842 erhöll han uti sin studerkammare i Versaille ett besök af amiral Dumont, och några timmar derefter erfor han det förfärliga öde, som drabbat denne hans vän med hustru och barn på Versaillerjernvägen. Detta sista slag skakade honom icke blott på det häftigaste till själen, utan tycktes äfven sträcka sina verkningar till kroppen. En lamhet beröfvade honom bruket af handen och tungan. Han blef således urståndsalt att vidare fortsätta ett större litterärt arbete, som han börjat. Uti detta olyckliga tillstånd gaf ban sig döden. — Julien Livaud, dränggosse hos en arrendator i Epinay, hade af sin husbonde blifvit skickad till Paris för att uträtta åtskilliga ärenden; nära de första husen i La Chapelle? mötte han en fotgångare, som tillfrågade honom om han ville förtjena fem francs på tio minuter. Julien öppnade ögon och öron, liksom han fått löfte om ett helt arrende för egen räkning. Det är inte något svårt arbete, återtog den okände; se här hvarom frågan är: jag har under min blus ett par blåsor fyllda med sprit, och som jag redan förut lurendrejat in så mycket i dag, skulle man kunna fatta misstankar och arrestera mig vid bommen; det är inte så med er, och som ni dessutom är till häst, så inger ni tullbetjenterne straxt mera förtroende. Jag lofvar att inom tio minuter binpna fatt er, och se här skall ni få edra fem francs på förhand, så säker är jag på saken. Julien mottog penningarna och spriten, satte sin häst i smått traf och snart hade han lyckligt och väl kommit in genom bommen. Han hade redan hunnit till Lafayettegatan, då han upphanns af ett par personer, hvaraf den ena fattade tygeln, befallde honom stiga af hästen och tillade: Ni är en lurendrejare; ni har smuglat in sprit, jag har gripit er på bar gerning och ni måste gå i arrest. Den stackars Julien berättade sitt äfventyr, men de begge karlarne ville icke ta räson, och den ene förklarade att han skulle föra hästen till ett stall, under det den andra förde Julien till polisbyrån; och Julien måste vandra med. Snart började likväl hans väktare bli mera medgörlig, samt lofvade ändtligen den stackars dränggossen att mot fem francs släppa honom lös; Julien lemnade honom glad de fem francs han nyss erhållit. Nu skall jag gå efter min kamrat och skaffa er hästen tillbaka, sade beslagaren; men diöj här, att det icke ser ut som vi känna er., Han gick. Tvänne timmar förflöto, men ingen häst syntes till. Julien begynte nu ana oråd och misstänka att han blifvit bestulen. Han framtog blåsorna, undersökte dem och fann att de innehöllo — bara vatten. Den stackars gossen fick vandra hem till fots; hans busbonie anmälde saken hos polisen, men hästen var och förblef borta. bönkasänkaasd Nta