Aftonbladet – 9 november 1843, sida 3

hvilken endast kan komma från uppriktiga käns lor, nästan aldrig förfelar, berättade de, huru d kände henne från fördom, samt påminde henn om deras första bekantskap. : Denna händelse ha de sedermera så ofta upprepats för flickan, at den nu lifligt återkom för hennes minne. Mer en ström af tårar fattade hon de unge männen: händer och tryckte dem krampaktigt. — Der som någongång under en djup, frätande sorg, med bjertat öfversvämmadt åf detta namnlösa val, som kommer dess alla pulsar att stanna, känt behofvet af alt i tårar gifva smärtan luft, men funnit ögats källor liksom dämda och icke egt en enda tår att uppfriska den kalla, förbieknade kinden, vet nog hvilken ljuf lindring det är, då denna damm indtligen genombrytes och den så länge hämmeade gråten med fördubblad häftighet störtar fram. — Underbart lättad, började flickan gifva akt och fatta förtroende för vännernas ord, och då de ntalade henne, att ett uppriktigt meddelande af hela hennes olycka skulle minska hennes lidande och lätta det beklämda hjertat, syhtes hon också vöjd att efterkomma denna önskan. Hon började sin berättelse med att omtala sin välgörerskas, den goda majorskans, ädla omsorg ör henne och den gamle blinde. Med den lifliaste hänrycknin3 skildrade hon derefter sin kärek och alla dess strider, hennes öga tindrade än n gång af salig förtjusning, och kring den färglösa äppen flög ett ljuft småleende, som engengånare från den fromma barndomstiden; — länge röjde hon vid denna tidpunkt, hon återupplefde len tydligt i minnet, det var som om hon aldrig velat lemna den. Men när hon likväl till slut om till de rysliga förhållanden, som nu fört renne hit, for hon med handen öfver pannan, rennes berättelse stannade af, en matt rodnad ippflammade för sista gången på kinden och en rysterisk gråt ölveriöll henne. Ändtligen bemanlade hon sig, man såg i de våldsamma skakninarna och det vexlande muskelspelet i hennes