Sedan folkmassan längre fram på aftonen skin grat sig, öppnades åter dörren till det mörk: fuktiga fängelset, och den unge domaren sam hans vän trädde in. Flickan satt på kanten : den usla, med tofvigt halm betäckta sängen oci stödde hufvudet mot armen; i början tycktes ho blifva förvirrad af det plötsliga ljusskenet; ögone fåstades med en glasartad glans på de inkomman de, men hon återtog straxt sitt hemska lugn Från ett annat rum, som endast genom en tuni vägg var afskiljdt från detta, och hvarest andr fångar förvarades, hördes ett bullrande oljud blandadt med ohyggliga svordomar, och den arm: flickans namn upprepades ofta, under hård bultningat på mellanväggen, samt beledsarades a sådane uttryck, att om hon lyssnat till dem hvilket icke syntes troligt, de hade kunnat utsläcksa den sista gnistan af lif och förnuft. Den först: känsla, som härvid bemäktigade sig domaren, val en till raseri gränsande vrede; och med en röst den häftigheten och det dofva genljudet gjorde dubbel fruktansvärd, befallde han de instängde brottslingarna att vara tysta. Med ett sakta (lir och en hviskning sinsemellan, nog hörbar för at! uppjaga blodet på de unga männens kinder, åtlyddes befallningen. Här var icke stället att i den lildömdas bröst söka ingjuta deltagande och förtroende; hon erbjöds derföre att få utbyta fängelset emot ett rum på nedra botten af tingshuset, der hon kunde vara mera ostörd och fredad från de andra fångarnes råa skämt; men, kanske -var hon ovan vid allt medlidande eller uppfattade hon icke rigtigt den ädla afsigten, nog af, hon syntes icke mycket hågad härför, eburu hon machinmässigt medföljde. Först sedan hon förmåtts emottaga någon förfriskning och blifvit styrkt afett glas vin, tyck. tes hon nåzot återkomma till sig sjelf. Nu sökte de båda vännerna ingifva henne all upptänklig tröst, och sedan de häri rönt den framgång, som denna innerlighet i rösten och ömhet i blicken