Aftonbladet – 8 november 1843, sida 1

de långa ögomhåren nästan till hälften bortskymde de stora, blå ögonen; den första ungdomsglansen gaf hennes runda, sammetslena kinder det friskaste utseende, och kring den lilla purpurmunnen lekte ett barnsligt småleende. En fläta af herrligt, blondt hår gick på båda sidorna om hennes tinningar i en halfbåge till midten af kinden och derifrån till örat, der den utgrenade sig till en vågig lock, och försvann derefter i de djupa vecken af en svart silkesshawl, som omslöt hennes hufvud; ett sammetslif af samma färg och en sid klädning af mörkt tyg fulländade den enkla, men täcka kostymen. Hvem skulle väl i denna gestalt hafva kunnat igenkänna den lilla tiggarflickan vid vägen? Och dock var det hon, det var samma skälmska blick, samma glädjestrålande öga, samma barnsligt fromma uttryck, men den vilda knoppen från ödemarken hade, blifvit inflyttad i civilisationens drifbänk och der, under öm vård, utvecklats till blomma; hyn hade hvitnat och den raggiga drägten var utbytt mot sammet och silke. Var hon nu månne lyckligare? . . . Julius vände sig om och slöt med ett glädjeskri den ljufva flickan i sina armar. Hur orätt gjorde jag icken, ropade han, patt så länge betrakta den himmelska stjernbilden, som blott ett ögonblick blänkte och försvann! Se, under tiden kom du sjelf, som ett jordiskt stjernskott, hvilket evigt skall brinna; Ack, Eva, om du visste, hur jag längtat och väntat på dig! Men säg mig då, herr Jvliusp, återtog flickan, under det hon förgäfves bemödade sig att göra sig lös från hans omarmning, hvad tror ni väl majorskan. skulle säga, om hon nu såge oss här? Min mor, hvad hon skulle säga? hon skulle kanske förebrå mig, att jag så tunnklädd gått u! i den kyliga nattluften — eller hvad menar dv annars, min Eva?) Åbl jag vet ej så noga; men det förefaller Mif ibland, som om-hon kanske icke skulle gilla de!