Aftonbladet – 6 november 1843, sida 2

bekante tramdaro3s och aanska strån2t angreps Ior sina egna antecedentia. Denna tillfälliga omständighet har kanhända i en och annans ögon kommit att gifva äfven åt Aftonbladets anmärkningar en starkare färg än de hade egt ensamt för sig, då vår afsigt ingalunda var att ställa författaren till räkenskap för hans äldre politiska föregåenden. Ty det bör villigt erkännas, att om han en tid var noz svag att lita sig fångas af illusioner och det till en grad, som vi visserligen icke vilje ursäkta, så har han ock sedermera å andra sidan icke allenast sökt godtgöra detta medelst en oförställd sjelfbekännelse, utan äfven fått lida derför tillräckligt. Vår mening med anmärkningarna var också derföre ingen annan, än att göra honom uppmärksam på den besynnerliga slutsats, allmänheten kunde draga deraf, om han, ehuru sjelf oppositionsförfattare, fort!or att, på sätt som skett i detta sjunde bref, och äfven en och annan gång förut, framkasta vissa vinkar emot oppositionspressens uppriktighet, medan han å andra sidan tegat nästen alldeles stilla rörande t. ex. Svenska Biet och dess möonövrer, ehuru åtskilliga förhållanden i afseende på det sednare skulle lemna ett rikt fält för bans penna. Detta torde vara nog sagdt för att afböja, alt man icke må missförstå vårt förra yttrande och för att icke vidare behöfva återkomma på detta kapitel, så framt ej den gamle bekante sjelf skulle ånyo föranleda oss att återupptaga detsamma. Vi begifva oss nu till den del af det sjunde brefvet, hvarirepresentationsfrågan afbandlas. Författaren har med både klarhet och värma ifrat för nödvändigheten af det hvilande förslagets antagande och jemväl sökt visa vådan deraf, om man alltför länge skulle gäcka nationens förhoppningar i detta afseende, sedan sjelfva behofvet af en representationsförändring blifvit så godt som enhälligt erkändt af alla fyra riksstånden. Han tager också för gilvet, att till det hvilande förslagets genomdrifvande icke fordras mera, än att regeringen pbefaller sina kreatur i alla fyra stånden; att rösta för bifall dertill. Denna punkt tål vid att närmare eftersinnas. Ty det är visst, att om regeringen, hofvet eller hvad man må kalla den fraktionen, verkligen ville gå in på förslaget, så skulle detta verka underbart till dess framgång och sannolikt åstadkomma en betydande pluralitet, samt med ens göra slut på alla svårigheterna. Men uti detta om ligger sjelfva knuten, då det just är hofvet och dess rikdagsministere; som för närvarande alldeles icke vill reformen, utan tvertom söker motarbeta den med alla krafter, hvarom den, som ännu tviflar, lätt kan öfvertyga sig genom att blott rådfråga tonen i afseende derpå i -hofvets lydblad. Man torde således lätt blifva öfverens derom, att regeringen icke ger någon befalining åt sina kreatur,, sådan som författaren önskat, innan konungen och dess rådgifvare sjelfve ändrat öfvertygelse; och detta åter lär, såsom författaren äfven sje:f antydt, icke åstadkommas annorlunda, än genom en så stark påtryckning af opinionen ifrån folkets sida, att regeringen anser dess öfvertygelse tillräckligt mognad, för att icke längre vilja eller våga att envist och i detyttersta emotstå densamma. Ty, efter hvad vVivfbreStälle oss, enligt erfarenheten, är det i dylika Stora frågor så beskaffadt med regeringen, att den verkligen går in på och ger efter hvad den finner vara ett verkli:t uttryck af allmänna tänkesättet och mationens fordran, men likväl icke förr, än denna fordran blifvit så stark och allmän samt missnöjet öfver motståndet och regeringens stationära politik så starkt uttaladt, att konseljen icke längre vigar, för det inbördes lugnet eller sin egen existens, spjerna emot och hålla tillbaka. Det tjenar likväl till ingenting, att reformens vänner dölja för hvarandra och för allmänheten, latt ett par betydande steg ännu återstå innan man Ihunnit till en sådan styrka i folkets öfvertygelse, Tleburu detta mål med ett allvarligt och fosterländskt I bemödande verkligen kan hinnas. Det första och vigtigaste af dessa steg är, i vår tanka, att göra sig en klar reda för opinionens verkliga ställning i landet för tillfället och särskildt med afseende på de invändningar, som göras mot förslagets antagande. En sådan underI sökning skall å ena sidan visa alt måhända — vi säga icke säkert, men måhända — ännu i närvarande ögonblick, om man undantager bondeståndet, en ganska stor del bland den öfriga allmänheten, neml. den del, som kan komma i fråga att yttra siz i saken, hyIser betänkligheter vid ett slutligt bifall till förslaget vid nästa riksdag. Men det skal tillika visa sig, att dessa betinkligheter åtminstone hos fem sjettedelar af denna pluralitet hvila på så I dunkla föreställningar, härrörande dels af en ännu ofullständig kännedom om förslagets innehåll och verkningar, dels af den konservativa pressens lösa skrik emot detsamma, men kanske mer än allt detta, af sjelfva mMisströstan om dess blifvande öde l vid voteringen hos adeln och presteståndet, att det endast fordras, att på ett populärt och fattligt sätt upplysa de tviflande om verkliga förhållandet, så i det ena som det andra, för att skilja den stora mängd af annars upplysta och vältänkande medborgare, som af nyssnäranda skäl ännu står tvekande, ifrån den lilta, men för ögonblicket visserligen ändå icke maktlösa minoritet, som har en direkt och personlig fördel af ståndsväsendets T bibehållande. Till en sådan utredning bör, efter vår öfvertyIgelse, ingen kunna ega mera skicklivhet och kalIlelse. än den gamle bekante. Ian har den stora