Aftonbladet – 4 november 1843, sida 3

HANDTERINGEN. Att Svenska jernhandteringen, med förändrade tider och förhållanden, med tilltagande upplysning och alla länders fredliga utveckling till förkofran, icke oatbrutet skulle ega företrädet af sin inre halt, borde och kunde förespås afnågot hvar, som följde sakernas gång och kunde inse dess inflytelse. Men att en rubbning deri skulle ske så hastigt, så oförväntadt, och till och med inom eti år all utländsk efterfrågan upphöra — kunde icke ens anas. Under vidriga öden och svårare konjunkturer, är det så vanligt, att man kastar skulden ifrån sig på händelsernas gång icke, sällan på regeringarnes åtgärder etc., uton att besinna, det de förras makt är oemotståndlig, att de sednare deri ofta ega ingen del; och att vi sjelfva deruti ej sällan ega den mesta. Föga något land i veriden finnes, som icke inom silt sköte eger jernmalmer, i den nya, som i den samla verlden. Den allmänna freden, den nu mera mångåriga, har öjiveralit framkallat industrien och ländernas naturliga bjelpkällor. Man har sett att England, som i dessa afseenden gått längst af alla nationer, år 4806 tillverkade endast omkring 8 millioner centner jern, 1844 stigit till en produktion af 34 millioner; att man i Förenta Staterna, der dagspenningens höga belopp hittills hindrat all bearbetning af denna vara, nu börjat upparbeta deras egna omätliga tillgångar; der såtunda vårt jern är utestängdt, och troligen kommer att blifva det för all framtid, om än reglerade financer skulle göra transaktioner deråt möjliga;. att Engelska andelen af Bengalen redan ej allena fournerar jern, som ingår uti den allmänna verldsmarknaden, alla andra länders produktion till skada, utan ock förädlat detsamma till stål, efter hvad en utmärkt vetenskapsman intygat och pröfvat. Den rika omfattningen af Englands styrelseformer, hvarheldst den kunnat intränga, har så godt som monopuliserat för sig alla utvägar till afsältning; det har äfven förmått utestänga oss från allt bidrag till de inom Europa nu mera omätligt anlagde jernbanerne. — Allmänt erkännes, att Engelska jernet icke kan täfla med vårt uti hållbarhet och seghet; men till nötning skall det vara lika användbart, för vida ringare pris; att förtiga alla öfriga länders hopade tillgångar af denna fabrikation. All utsigt för export af Svenska jernet synes sålunda förlorad, till det belopp som fordom, till myckenhet och pris, ehuru än priserne å rudimaterierne kunna komma att fallaa Sedan år 4809 visa noggranna anteckningar, vid ett Bruk inom medlersta delen af Riket, att tackjernet då endast betalades med 2) Rdr 43 sk. 4 rst Banko; ordinarie stångjern sål-! des för 6 Rdr 40 sk.; att år 4820 det förra ko-4 stade i Bergslagerne 7: 14, 8., det sednare betalades med 49: 36. Tackjernet uppgick år 4892 till 40: 49, 4., men stångjernet föll till 435:530,8. — Sedan dess her denna rudimaterie sällan nedgått under 7 Rdr, men nästan hvarje år något ökats. Måhända, att Bergsmannens förtjenst derunder varit ringa nog, ehuru han vid lefveransen och o:ta dessförinnan erhållit fulla betalningen för sin vara, då deremot Bruksegarne icke förr än mot skeppningens slut känt det pris, hvarför han under året arbetat; således har förmånen varit på den förres sida. — Att en fluktuation uti pris och skeppning existerat, kan visserligen ej förnekas; den hade sin orsak hufvudsakligen under politiska förhållanden; under krigstillfällen, som, ehuru än för all handel olycklige, dock äro ett öfvergående ondt; men den nuvarande krisen är af en vida vådligare natur: en högt drifven omsorg inom alla länder, att till det yttersta gagna egna tillgångar — och som icke medger någon töflanp. Under de förra mera förmånliga konjunkturerna ! för jernbandeln var hvarje Bruksegare angelägen, att i möjligaste måtto uppdrifva sin produktion i mån af de af Kongl. Majestät 2858 beviljade friare Smiidesrättigheter och egna tillgångar af koll ete. Sammanräknadt bar den sålunda tillkomne Smidesrätter uppgått till cirka 250,000 Skeppund utöfver det gamla smidet. — I de förut vanliga förhållanden skuile denna tillökning troligen föga betydt i den stora verldsmarknaden; men derespot under nuvarande inverka ganska menligt. Med dessa utvidgade rättigheter syntes imedlertid genast en lifligare håg utveckla sig inem alla bergslager. Man begärde och erhöll tillstånd att tillägga nya hamrar och utvidga verkstäder, der det förökade smidet icke thy förutan kunde utsmidas; man sökte icke eftergifva sina grannar i kostnad och förbättringar, och till handteringens kolbesparande — men troligen till varans försämrande och statens allmänna skada — antogs bruket af varmapparater, för såväl masugnar, som smedjor. I fråga om hittills obepröfvade anläggningar, skulle maa föreställa sig, att ernkontorets direktion, som har sig uppdråget att vefrämja bruksrörelsens ostörda gång, uppmuntra alla iithörande företag, förekomma skadliga och soffra laggen från malmen, bort, under dess högre ståndsunkt, med biträde af landets mest frejdade vetenkapsmän, i tid varnat bruksägare mot ett obegränadt användande deraf, heldre än att låta hvar och n utkasta sina penningar förgäfves, arbeta på egen and och blottställa svenska jernet för det vanvärde fi ch den misskredit, hvari det olyekligen fallit. Si go Man har nu äflats att lemaa å väg det möjligast!a törsta quantum, som kan medhinnas — ganska ohe-u symrad om jernets inre halt eller godhet — och den !d a anmärkning är antydd uti ingressen af dessa re-!1 lexioner: att hos oss sjelfve, till:en del, söka Orsa-!t, en till vår trögare afsättning. Detta bedömande är icke taget ur luften... Vidla tt besök i Stockholms jernvåg, förliden månad, bee anns, att från ett bruk i norsa orterne inskickats irca 2,000 Sk stängjern, hvaraf 409 Sk återskicats, såsom icke användbart, och 124 Sk undergått IG räkning; att ett annat, af lika gvautum, blifvit till n handlande försäldt, hyaraf blott 200 antogos och m återstoden process uppstod, hvilken. dock, genomn ÖN —b— AA br mn bh 3 ee UV ke