Aftonbladet – 3 november 1843, sida 1

FAMILJEN v. HEDEN. (Forts. från gårdagsbl.) Man steg slutligen från bordet. Den luculliska anrätlningen hade gjort sitt att betunga sällskapets sinnen -konversationen ville — nej, behöfde ej gå för sig, ty hvar och en var ju så belåten med sig sjelf. Vid kaffebordet började man först lefva upp. Nyheter af allehanda slag utkramades; herrarne gjorde allt, för att vinna fruntimren genom sitt galanteri, — hvilket mödosamt arbete, om fruntimren äro af det slaget, som bara svara ja och nej! Brukspatronen, efter att hafva haft ett, som det tycktes, vigtigt samtal med major H., uppgick på sitt rum, med en uppsyn, som innebar mer beslut och trygghet än han förr under dagen visat. Wilhelm inträdde i förmaket. Nå, hvar har dn haren?, yttrade fru Vv. Heden godmodigt. Jag har gifvit bort den — jag har ätit upp den i skogen.n Då behöfver du ingep middag, förmodar jag, skrattade fru v. Heden. Nej, jag har ätit.n Nå, en kopp kaffe får jag väl bjuda dig? Ja, jag tackar rätt mycket, — nå se — öd. mjukaste tienare mamsell F., hur mår ni? Wil helm närmade sig mamsell F..-s stol. Jag tackar er, rött väln Finner ni det mycket tråkigt här? Nej, tvärtom, jag har ganska roligt. Har ni haft roligare än i Lördagsmorsen, hviskade Wilhelm.