FAMILJEN V. HEDEN. Sommarens ljusa, njutningsrika dagar hade gilvit rum för realiteternas allvarsammare, ty höstens vindar hade redan börjat från träden nedsopa sommarens gulblifna drägt. Skapelsens vexlingstid var inne, och menniskan började tänka, bortom öfvergångsdagarne, på vintrens hvita scener. De afmejade sädesfålten vittnade om hennes omtanka för denna tid; men de erbjödo äfven betraktaren en tanke på förgängligheten. Om ej motsatta, likväl olika, och kanske högre känslor ingåfvo Norrby månbelysta, tysta sjöstränder vid denna årstid. Dem skulle skalden valt till vistelseort; der skulle den sköna, sublima naturen ej underlåtit att inspirera honom. Också hade månskenet denna afton utlockat sällskapet på stället, som blifvit tillökt med några herrar, hvilka ämnade deltaga i höstjagten, samt med några fruntimmer från de omsgifvande ställena. Utå! den långa lindallgen vandrade i spetsen för dett3 parti ställets ägare, brukspatron V. Heden, förande sin fru vid armen. Af slägten innehöll sällskapet dessutom sonen Wilhelm och döttrarne Charlotte och Rosa; den sednare den yngsta Wilhelm, ledsagande mamsell F., slutade tåget Den sistnämnde sade till sin dam: pHvarföre hvilar ni ej mer på min arm, mir söta mamsell F.? jag skulle känna mig myckei lycklig, om jag kunde lemna er något stöd.n Jag tackar er, herr v. Heden, jag fruktar blot att genera er. Nej, älskvärda mamsell F., var öfvertygad n är mig ej till börda, utan tvertom. Han upp lyfte hennes arm. och kysste handen.