Den följande , morgonen, som blifvit bestämd för ett jagtpartiy: hände det att samtlige jägarne försofvo sig. Ingen rörelse märktes på slottet före klockan åtta, ty herrskapet så väl som tjex narne behöfde hvila ut efter gårdagen. Då man samlades vid frukostbordet, beklagade man sig öfver det försummade jagtnöjet och utfäste följande morgonen dertill. Brukspatronen gick upp på sin kammare, framtog ur en låda en brefpacke och utdrog ur denna ett bref, hvilket han tvenne gånger genomläste. Brefvet, föll ur hans hand; ban lutade sig tillbaka i sin stol; såsom man kunde se, under våldsamma känslor. Slutligen uppreste han sig, stampade i golfvet så att bordet darrade, och utropade: Wilhelm! Wilhelm! med en stämma, som kom betjenten att instörta, full af bestörtning öfver det ovanliga uppträdet. ,Hvar är min son? för honom till migl, Herr Wilhelm är i trädgården, i sällskap med mamsell F.n Marasell F.? — åter en! För honom hit, säger jagln . Betjenten nedgick i trädgården och! gjorde efter befallning. Wilhelm sade för sig sjelf: Nå, efter han just vill tala vid mig, kan jag väl gå. Ursäkta mig, mamsell F., att jag måste aflägsna mig på sett ögonblick, — Jag hoppas snart iter få njuta al ert älskvärda sällskap. Han inträdde i sin fars rum med ett trotsigt och spotskt leende, som han vanligen begagnade, när han ville dölja blygsel eller förlägenhet. Han studsade dock denna gång för allvaret i gubbens drag.