ena sorgen räcker den andra handen... än spelar han bort vår förmögenhet, än förför han andras döttrar; — men hvad vill jag göra? Fru v. Heden: Ja, min kära man, vi äro mycket. olyckliga med våra barn. Fredrik måste ju resa till Amerika för duellen — Gud vet om, och hvar han nu lefver! (hon suckade djupt,) — kanske förestår en dylik affår Wilhelm. Charlotte är obeständig, och gör mig för hvar dag ledsen genom sina kapriser. Hon har fått ett sådant välde öfver mig! Rosa är väl något bättre, men de ligga alltid i strid med hvarann, tillbringa tiden vid toiletten och vilja ej göra gagn; och tvinga dem, det kan jag icke. Vet du, jag börjar tro att vi sjelfva äro skulden till deras olyckor. Vi borde kanske ej hafva sett genom finger med dem; hetdre hållit dem till arbetsambet, än befordrat blott deras nöjen och kapriser. — Det smärtar mig så mycket; jag har ingen frid då jag tänker derpå.n Brukspatron: Tala ej derom! Hvad som är gjordt kan ej återgöras. — Jag undrar just hvad det hjelper att gå och gråta? Tänkom ej mer derpå, utan låtom oss försöka att muntra sällskapet.n Man hade nu anländt till en stor kastloge, hvarest gårdsfolket, vid ljudet af några gnälliga fioler, och med ölångor i hjernan, muntrade sig med dans, på samma råa och kraftfulla sätt, hvarpå det förrättade sina vanliga göromål. Sällskapet, i början åskådare, blef slutligen äfven inveckladt i nöjet, och de gamla glömde vid åsynen af de ungas dansar sina bekymmer och äfven midnattstimman, som hunnit förlyta innan man slutligen uppbröt.