;Hr v. Heden, ni får ej vara obeskedlig.n Förlåt mig! — men en så skön hand är skapad för kyssar. Jag är ej af er tanke; det vore ett bra onyttigt ändamål., Kan det vara ert allvar?, Ni förolämpar mig, herr v. Hedenl Jag ber tusen gånger om förlåtelse; det va ångt ifrån min afsigt,, — och dermed tog har innu en kyss; men denne gång gällde det munnen Jag fruktar ni vill blifva af med mig, så upp: för ni er. Nej, för Guds skull! det vore att afsäga mis en för stor sällhet.n Nå, så var då beskedlig; — har ni inga nyheter att förtälja? — er herr far ser så sorgsen ut i afton; hvad kan vara orsaken dertill?, Förlägen, svarade Wilhelm: Jag vet ej hvad som går åt honom. Ni förskräcker mig! — men ni måste vet: det — ack! stilla min orol Med lika bryderi svarade Wilhelm: pjag ve intet -— och dermed var det slut på tlädtigheten de begge emellan. Det näst det sista paret bestod af fröken Ross v. Heden och hennes ledsagare, konduktör Langdorff. Deras samtal var ej mycket animeradt: de tycktes snarare utbyta känslor i tysthet. Hvad fröken Charlotte v. Heden beträffar, Var emellan henne och hennes ledsagare uppkommen tvist. Emellan brukspatron Vv. Heden och hans fru föreföll följande samtal: Brukspatron: Jo! vår son har burit sig vac kert åt; jag är i ett verkligt bekymmer — det