gång har en röst. Eller om hon händelsevis yttrar sig någon gång ännu, sker det blott med osäkerhet och så, som då man hör vissa sakförare, h vilka under talet tyckas draga i tvifvel hvad de sjelfvs säga, och derigenom inrymma den största bredd å1 sina domares godtycke. Opinionens ställning till Makten visar oss dagligen någonting likartadt härmed. Jus! härigenom är det, som det blifvit möjlig! för Godtycket sjelf, upphöjdt nära till värdigheter af en Gud, att ivom en regering taga tömmarne och våga sig på utförandet af en mängd handlingar, hvilka, oaktadt de öfverstiga laglighetens gränsor, icke desto mindre hållas till godo af allmän. heten, så fort ett eller annat år gått om: likasom hvad förut var brottsligt, kunde vara oskyldigt efteråt. Så tänker la ReEforme. Vi fortfara. Den ytterliga svachet i allmänhetens sinnesstämning, då man tål hvad som helst,, har ingen annan orsak, än bristen på öfverallt spridda, klart fattade och med karaktersstyrka fastbållna Grundsattser rörande lifvets rena fordran af samhället, bildningens mening, hvar menniskas oafytterliga rättigheter. Statens pligter emot individen måste uppfyllas och brinzas till sjelfständig verklighet, derest staten sjelf skall kunna tillbaka fordra skyldigheter af den enskilde. Och Staten — — den skulle aldrig vägra sådant! MHvarföre skulle den det? Men några enskilde, som behaga säga vi äro staten, de vägra det. Vi vilja se denna tanke närmare i ögat. En Regering måste stå i organiskt förhållande till det Folk och Tand, som den skall regera. Hvad innebär detta? Rezseringen måste så helt och hållet sammanhänga med folket, genom att hemta all sin lifskraft derifrån, i allo afse dess behof, tänka och handla för ingenting annat än dess väl, med få ord, så lefva uti och för detsamma, att styrelsen och nationen tillhopa bilda blott e!f enda beit, likasom hufvudet med den öfriga kroppen är eff animaliskt väsende, med en ande, en vilja, en tanke. I annat fall är rezeringen icke det folkets och landets regering. Den blir att likna vid ett löst bufvud, satt ofvanpå en i sig sjelf hufvudlös kropp. En sådan regering kalas väl ändock det folkets och landets styrelse, emedan den geografiskt sitter inom dess gränsor, t. ex. i dess hufvudstad. Men, långt ifrån att vara dess egentliga och rätta styrelse, kan den mången gång utgöra nationens sjelfva fiende; så mycket farligare och värre, som den är inhemsk: har intagit sitt säte i medelpunkten hållande all den yttre, politiska myndigheten : sina händer. För att en nation i så olycklig och desorganiserad ställning skall kunna återbekomm: sitt rätta lif, fordras i främsta rummet, att der skall få ett sig egentligen tillhörande hufvud, eller med andra ord, sättas i åtnjutande af en med si; organiskt förenad regering. Denna blir först då dess verkliga styrelse, i stället för en skenfager tom form, om icke rent af en fiende i landet Vigtigare problem gifves ej för ett samhälle, äs att lefva. Huru skall detta vinnas? Medlen — ifall lifvet saknas — ligga endas och allenast i uppkallandet af sådana elemente ur Folket, som ega förmåga att pånyttföda Sty relsen. På annat sätt kan staten icke bekomm: ett sig organiskt (d. ä sant, rätt) tillhörande öf verhufvud, hvilket åter oundzänligt erfordras föj dess lif. Men hvilka äro väl dessa elementer De kunna ej andra vara, en folkets egna ut skickade. , Besitter en nation redan inom sig möjligheten att sända sådana utskickade, söm verkligen, 9o skrymtadt och tillräckligen starkt uttala dess e gen röst ifrån landets alla vrår och om alla sann behof, då innebär det, att folket eger en rikti Representation. Och denna skall ganska visst äf ven pinyttföda. styrelsen. Genom tvång? Ja Men genom lagligt tvång. Hvad är det? De är den makt, som ligger i en från blotta ord til verk och handling bragt konstitution. Represen tationen ulför då, enig och stark, hvad konstitu tionens ord säga: och mera behöfves ej. Men besitter ett folk icke så beskaffade utskic kade, då innefattar det, att nationen icke eger nå gon sig organiskt (sant, rätt) tillhörig representa tion, utan blott någonting, som så kallas, men sjelfva verket är ett dödt ting, folket påhäftadt utan att i detsamma lefva. En sådan Namn-re presentation sitter då utanpå staten, likasom ett lif löst, främmande, utanpå kroppen hängdt hjerta Den år i sin väg alldeles som vi ofvanföre lik nade ena oorganisk regering vid ett påsatt, liflös hufvud. Bilderna af dessa begge döda ting — de döda hufvudet (rezeringen), och det. döda hjer!a SYCETRADTTTEKTT SETT ST FITTAN ITE NA TTT rv