Aftonbladet – 30 oktober 1843, sida 3

Istande söder om Balkan. Såsom en ytterligar kommentarie, visande både hvad grekerna gjor för sin civilisation och hvilka förhoppningar mar hyser om det unga landet, i fall konung Ottc skulle kunna förmås att stadna qvar, jemte konstitutionen, bifoge vi ännu en utlänsk tidningsartikel, naturligtvis icke från polska gränsen. Den grekiska andan är tålig som österlandet, modig och liflig som vesterlandet, och denna anda lofvar Europa en ny nation i Arkipelagen. Vi äro långt ifrån att öfverlemna oss åt tron på det underverket, att en konstitution och en nationalförsamling med ens skulle kunna borttrolla allt det onda. Men om det var ett fel, att man som sjelfständig stat behandlat Grekland, en blifvande koloni, hvilken så till sägandes att börja med ej behöfde annat än en huslig inrättning, och att man gifvit det en fullständig administration; så bör man icke förgäta, att detta fel faller hela Europa till last, hvaremot den enskilda verksamhet, som grekiska folket utvecklat under de förflutna tio åren, verkligen förtjenar beundran. Derem vittna de öde provinser det uppodlat, de tusentals träd det planterat, de vingårdar hvarmed det betäckt korintiska vikens stränder, de hjordar det äterfört i det gamla Arkadien, de beqväma hus det uppbyggt åt sig vid sidan af de vackra ruinerna af antika tempel. Greklands civilisation är ej mer ett minne af forntiden, den är ett nutidens factum. — Det är möjligt, att man nu skall få skäl att beklaga några verkningar af det representativa systemet — af vad man kallar parlamentarisk anarki; men just konung Ottos karakter ingifver oss godt hopp i seende på Grekland. Konungen har mycket förtånd och mycken god vilja, han älskar Grekland, han tror på en framtid för det; tanken att vara den örste konungen i en stat, på hvilken Europa bygger tora förhoppningar, är honom kär och dyrbar. Jemte lessa goda egenskaper har han blott ett fel, hvilket nan sällan finner vid hofven — detta fel är blygheen. Då han inser hela vigten af sitt kall, så förskräckes han för det ansvar, det medför. Men fär van en gång en församling och en ansvarig minister rid sin sida: bär han ej mer ensam afgörandets tyngd, å skall han gifva hela sin själ frihet, och de goda idorna af hans karakter skola utveckla sig ohäimmale. Det finnes monarker, hvilka äro noga om sin nakt — konung Otto är endast noga om ett godt ruk af den. I stället för att besvära honom, skall n nationalförsamling stärka hans sjelfförtroende och asthet, och ärenderna, mera undanryckta kabincttets ädda betänksamhet, skola taga en friare gång. Kortigen — regentens förstånd och heder, folkets vishet ch kraft — gifva anledning att hoppas det bästa.