Aftonbladet – 30 oktober 1843, sida 3

— FE HH mer i händerna på den ädle och känslofulle markisen Arthur de Changiron. Allt upplyses nu. I samma stund, som Torcy till sin förskräckelse får veta, att hans hustru är sjelfva den vid domstol anklagade Eulalie Pontois, afslöjas hennes oskuld. Markisinnan de Soubirans sista vilja sättes i verket. Genom ett handbref, som hon i sin sista stund inlagt i testamentet, erkännes Eulalie för hennes egen dotter. Arthur utropar: hon är min syster! bon är en fröken de Changiron! Vermont med alla sina nedrigheter får rymma fältet: allt sluter förträffligt. Oaktadt så mycket Vi sett oss föranlåtne att omtala för att göra pjesens innehåll klart, hafva vi omfarit alla detail!e-pointer, för att icke minska åskådarens nöje och öfverraskning vid en mängd pikanta situationer. — Rollerna spelas i allmänhet ganska väl; i synnerhet Eulalies, Vermonts, Torcys och Vaudrillans. Af hvilka förtjenstfulla sujelter de utföras, hafva vi förut i korthet omtalat. Herr Almlöf (Vermont), är rätt skickligt kostymerad såsom parisiskt plejon. De öfriga, såsom grefvinnan Bråvise (fru Wennbom), hennes dotter Camille (fru Almlöf), vakhustrun Duplessis (fru Bock), likasom på manslinien: Pontois (herr Wennbom), Lavignan (herr Hyckert), Arthur (herr Sundberg) och Denneville (herr Forssberg) hafva väl mindre lysande tillfällen att utmärka sig, men göra sin sak, sådan den är, alltför bra. Uppmuntran förtjenar eleven Österberg, såsom en ganska täck och naiv fru Lavignan. — Lyckas detta Soulits stycke att blifva en gång väl kändt, skall det säkert emottagas med ännu mera värme.