hade för henne ingenting varit enklare, än att intet testamente alls göra, utan dö som en välviljande faster. Men Paul Vermont hade genom laster, slöseri och de nedrigaste upptåg ställt sig så illa, att markisinnan beslutit göra honom arflös. Han, som fått aning härom, bar en utliggare i beredskap vid hennes dödssäng, för att hindra henne ifrån allt testamentes skrifvande, eller, om ett sådant komme i dagen, borisnappa det. Denne herr Vermonts förtrogne utgöres ai grefvinnans ezen förvaltare på godset, skurken herr Pontois, till bofstrecket förmådd genom en annan skurk, herr Denneviile, som för detta ändamål! rest ifrån Paris till Montbeiiard, utgör Vermonts mellanlänk med Pontois, och loivat denne 200,000 francs för utförandet. Men — — till hvem vill då markisinnan testamentera sin rikedom, då Paul Vermont ej skall få åen? Den frågan sväfvar länge i det mystiska. Så mycket är likväl klart, att hon önskar yckliggöra grefvinnan Breåvises dotter, fröken Camille; Hikwväl med ett: vilkor. Hon bör taga till man markis Arthur de Changiron; hvilket också ej kan vara svårt för henne, emedan, såsom raarkisinnan de Soubiran försport, hob redan är med bonom förlofvad. Dock är del icke nog härmed. Markisinnan vill på detta sält gilva fröken Camille de Bråvise blott ena bällt ten af sin egendom; den andra, deremot, åt en flicka — en viss Eulalie — som bär namnet Pontois och anser förvaltaren för sin far, i markisinnan seende endast sin; välgöraärinna. Hvarföre vill markisinnan sålunda dela emellan Camille de Brevise (med vilkor att blifva Arthur