Aftonbladet – 30 oktober 1843, sida 1

RR chineriet i hans pjes går så fört undan, att åskådare af vanligt omdöme ej hinna behörigt gripa och smälta hvarje framställd ny vändning, innan åter en ny kommer. I en bok bar det ingen fara; ty, ser der någonting svårt ut, så tar sig läsaren en återblick på förflutna sidor, och han har i sin makt, att vid hvarje period, som han läser, dröja huru länge ban behagar. Men i ett teaterstycke icke så. Den scen, som här lupit ifrån honom obegripen, kan han icke återhemta till närmare analys, om icke vid nästa representation, hvilket dels hjelper den närvarande till intet; dels kostar en ny biljett. Stora teaterförfattare hafva derföre iakttagit den ekonomien för sina stycken, att i afseende på det invecklade, hvilket är egnadt alt spänna åskådarens uppmärksamhet, vara måttliga, hellre än rika. De nöja sig ofta med en enkel inveckling; eller, om de hafva en dubbel, på sin höjd en tredubbel, så är det nog. För någon enskild, igåtolösning högt uppjagad och ytterst fintlig hjerna synas, af detta skäl, de stora teaterskribenterne fattigare, än de små; men den talrikaste publiken förstår dem bältre: älskar och värderar dem högre. Den nyare sceniska skolan i Frankrike, som — hvilket man man. måste söga till dess ursäkt — bar att göra med: en vida mera uppjagad teaterpublik, än den gamla, har onekligen det felet, att stundom vara öfverlastad i frågan om pointernas: myckenhet. Fredrik Souli kunde likväl i ifrågavarande fall våga att vara invecklad, derföre, att Eulalie Pontois till sina händelser förut var bekant genom en utgifven roman. För hvar och er, som