Aftonbladet – 28 oktober 1843, sida 3

RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. — I Freja berättas alt den person, som sist! tisdag anträffades död vid Liston-Hill å Djurgården SI skall varit förre lärftskramhandlaren Ahlmqvist, bvil I ken nyligen blifvit efterlyst såsom förrymd från gäld stuguhäktet. RR Å lo — Inom Calmare län har en liten händels I förefallit, som tycks innefatta början till upplys ning öfver vissa förhållanden så väl i detta son det närgränsande Kronobergs län. Sedan flera å har nemligen allmänheten försport täta och svår: klagomål öfver godtycke och prejerier, utöfvad af kronobetjeningen inom berörde län, af hvilk det sistnämnda isynnerhet älven öfverflödat pi 2 klagomål öfver långsamhet m. m. hos Konungen 5) befallningshafvande. Det bar imedlertid varit svår Inog att urskilja, hvad grund dessa klagomål kun nat ega, ty merändels har på hvarje serskildt så dant följt någon förklaring, som visat, att mar icke funnit någon sak med den tilltalade, att an I gifvelsen tillkommit af afund, hämnd o. s. v., och -I nästan alltid har den angilne kronobetjenten komt! mit rentvagen och skinande af oskuld från saken I Man erinrar sig t. ex. händelsen med den numeIra beryktade kronofogden Crona, då han för el! I par år sedan angafs för åtskilliga olagligheter hos Justitiekanslersembetet. Crona ställde sig dervid icke blott såsom oskyldig, utan äfven förföljd och Jädelmodig; han förklarade angifvelsen härröra från I hämnd, men erbjöd sig mycket ädelmodigt att förlåta angifvaren, derest denne genast återkallade angifvelsen. Också framställdes denne Crona just som en ståtlig man af de devuerade, hvars förJtrogne ban hade äran vara i fråga om riksdagsmannaval m. m. Icke förty har det sedermera blifvit uppdagadt, att Crona må anses ganska starkt invecklad i den genom karteförfalskningen öfvade kronotjufnad, om hvilken, ehuru i många herrans år bedrifven, hvarken i Kronobergs, Calmar eller Karlskrona län Konungens befallningshafvande kunnat få den minsta nys. Skulle man icke af sådant kunna taga sig anledning till den förmodan, att en person, af den ull som Crona, Just icke bordt göra sig samvete öfver, att vid tillfälle preja fattiga bönder, samt att ett dylikt prejeri kunnat passera lika obemärkt för Konungens befallningshafvande, som den stora och utbredda kommersen med kartor? En större anledning att tro, det de många klagomålen öfver vissa kronobetjenter ieke varit obefogade, gifver den ofvan antydda, i Calmare län passerade händelsen, hvilken, om den förhåller sig så, som Calmarebladen berätta — vi hafva ingen anledning att betvifla det — utvisar ett öfvermod hos en embetsman, hvilket ej kunnat fostras af annat, än många och väl lyckade försök och deraf vunnen säkerhet om sin egen makt, och om Konungens befallningshafvandes fallenbet att låta föra sig bak ljuset. Mot en kronofogde med assessorstiltel, som blifvit hos Konungens befallningshafvande anmäld, för det han försummat redogöra för en af honom verkställd utmätning, hafva neml. starka anledningar förekommit att ban med hotelse tvingat klaganden att förklara sig alldeles okunnig om angifvelsen och neka att den blifvit med hans vett och vilja uppsatt. Då ett sådant tilltag utan svårighet kunnat röjas, så utvisar försöket dermed, att den som gjort det, ansett klaganden så kufvad, att han icke skulle våsa mucka. Han har likväl vågat det och derigenom har man uppdagat det förbållande, som närmare beskrifves i följande berättelse af Calmareposten: Förre bonden P. Andersson i Tomtåkra lät för någon tid sedan till Konungens Befallningshafvande ngifva en skrift, deruti han beklagade sig öfver krohofogden assessor Ugarphs förfarande. P. A. hade, emte en annan bonde, gått i borgen för L. Larssons Norrhult skuld till Banko-diskonten, stor 600 Rdr Bko. När liqvid uteblef, skedde lagsökning, och lånagaren samt löftesmännen blefyo dömda att betala sn för alla och alla för en. De ägde hvar sin hemnansdel och dessa tre hemman blefvo af Ugarph utnätte och försålda. Detta tyckte Per Andersson var rårdt, då låntagarens hemman ensamt gick till 909 Rdr Bko, och således vida mera än lånet. Men änin hårdare ansåg han det vara att Ugarph efter nära .V; års förlopp ännu icke kunnat förmäs att redovisa öpeskillingen för P. A:s onödigtvis försålda hemman. Mf denna köpeskilling, som skall uppgått till öfver 300 Rdr och genast blifvit af inroparen betald, har an af Ugarph icke erhållit mera än omkring 30 Rdr, em han lyckats att truga sig till i flera repriser. å ungefär lydde hans klageskrift, som af Konungens efallningshafvande utställdes til Ugarphs förklaring. jenna förklaring innehöll häfvudsakligen, att klagokriften vore falskeligen författad i Per Anderssons amn, emedan P. A., enligt ett af Ugarphs skrifvare tgilvet betyg, vid besök på krönofogdekontoret förekat all kännedom af en sådan skrift och påstått sig ke hafva densamma undertecknat; vid hvilket förållande Ugarph undandrog sig att svara i hufvudsaen. I häröfver afgifna påminnelser har P. A., med ifogande af bovis derom, att klagoskriften blifvit på ans enträgna begäran skrifven och inlemnad på andskans!iet, anfört, att då han någon tid derefter 2 Ugarphs budskickning infannit sig hos honom, i hade Ugarph, biträdd af sina skrifvare, med hoser OPestryk skrämt och tvingat Per Andersson alt han icke vid ta kändes!18, vidhöll han utt varda fö 1 n detta tt;