Aftonbladet – 27 oktober 1843, sida 1

det magiska skimret i östra teleskopet; han blickade än en gång in, såg samma sken som förul och bäfvade. Med svag röst ropade han nu på vakthafvande kammarslafven, och befallde honom att genast gå och med några soldaters biträde fängsla den djerfve, som vågade så oförsynt öfverträda det allerhögsta förbudet, och attnoga bevaka honom i suckarnes sal, till följande morgon. När kammarslafven hade aflägsnat sig, försjönk To-hu-va-bo-hu i den mest dystra sinnesstämning. Än gick han fram och åter med stora steg; än stadnade han orörlig vid teleskopet och insög det qväljande skenet med giriga blickar. Hvar minut förökade hans plåga. Palatsets ur slog midnattstimman och ljuset sken ännu. Op, ropade han då, hvad furstars tjenare äro försumlige i utförandet af deras befallningar! Om de kunde ana dessa qvall... Men om den brottslige ej står alt upptäcka! ... HFögstdensammes puls slog med våldsamhet och tusen feberaktiga tankar susade genom hans hjerna. Han försökte sofva, men med lika liten framgång som dödsfången, när ban väntar på straffet eller nåden. Ljusskenet försvann ändtligen, och kejsaren, liks som befriad från en tryckande börda, sökte åter att få njuta några timmars sömn. Men den blef ännu mer orolig än hans vakan. En förfårande dröm bemäktigade sig honom och framställde för honom hela hans rike förvandladt till en omätlig begrafningsplats. Gräset på detta sorgliga fält var vissnadt, träden stodo löflösa och förtorkade. En hemsk tystnad, en dyster skymning hvilade öfverallt.. Kejsaren sjelf tyckte sig sitta vid en praktfull grift, midt på den gränslösa heden. Vid en närliggande graf upptäckte han efter en stund