Aftonbladet – 26 oktober 1843, sida 4

Till MARIA, den 42 Oktober 41843. Nyss log friden uti Djurgårns lunder, Glädjen myste miidt, på berg, i dal, Sommarsköna voro dagens stunder, Qvällen fridsäll, månlyst, ljuf och sval. Hösten kom. I lunden stormen susar, Löfven falla, blomman vissnad är, Och mot gulnad strand vildt böljan brusar; Fridens, glädjens genier le ej mer. Våren flytt, — men snart den kommer åter, Lofvar boppet hvarje menskligt bröst. O! den kommer, — då går du och gråter Vid din makes graf; att finna tröst. Visst din Otto gick för snart ur verlden, Ännu i sin styrkas sommardag, Midt i lifvets dal på halfva färden Träffas han af dödens hårda slag. Knappt de frön, han sådde, knoppas hunno, dla frön af blomman af bans själ. Mödans frukter här ej mognad funno, Frukter ämnade för nästaus väl. Dock, man må ej klaga, — han var mogen Redan för det bättre 1o5et trogen, Som i kärlek, så i vänska : Är den gångne sörjd och saknad här, är Ji i försaka är Jifvev? Lida och , Minne flydda nöjen, svikna hopp. — Kiaga ej. blott hoppas, sorgsna Maka! Taärfull blick höj emot himlen opp. Der din Otto med förklaradt ö a Ser så kärleksfullt på dig bit nor. Gläd dig: Åter träffas i det höga Makar, hvilka döden skiljde här.