Aftonbladet – 26 oktober 1843, sida 1

HISTORIEN OM KEJSAR TO-HU-VA-BO-HL OCH EN LANTERNA. (Öfversätlning från Kinesiskan.) Det himmelska rikets beherrskare To-hu-va-bohu var en ädelmodig, vis, försigtig, välgörande och fredälskande herre. Tien — himlen sjelf — ha de tänkt på jorden i sin nåd, då han satt honom på medelpunktens tron, detta visdomens säte, som är det första och enda under månen, fastän de citrongula barbarerna vesterifrån fordom hafva bemäktigat sig det mer än en gång, och de rödhårige barbarerna nyligen föreskrifvit lag åt dess mäktige innehafvare. Genast vid tillträdet af sitt välde beslöt To-hu-va-bo-hu att taga förnuftet till råds vid sin styrelse och låta lyckans och rättvisans välsignelse nedstiga öfver jordens folk, likt det uppfriskande sommarregnet; och han vidhöll länge detta beslut. Till sanningens röst lyssnade han med välbehag, och den förtrycktes rop nådde ej fåfängt hans öra. Jemna vägar och lugna kanaler trängde snart genom förut otillgängliga nejder, på hans vink, och flitens alster spriddes å dem ifrån den ena ändan af hans lyckliga rike till den andra. Den faderlöse fann i honom en far, enkan ett beskydd, den bedröfvade en tröst, och armodet ett bistånd i nöden. Också uppstego dag och natt det glada folkets böner för honom; till himlen, bans höga fader. Ty värr blef dock denna sällhet icke lika varaktig som den var stor. Ett fel, ett enda, förmörkade To-hu-va-bo-hus förträffliga egenskaper och skymde glansen af hans storhet, Huru angeläget är det ej att jordens herrskare äfven förmå beherrska sina egna npycker! Den enskilde