Aftonbladet – 26 oktober 1843, sida 1

mannens sinnesförvillelser skada blott bonom sjel och hans nämaste; men herrskarens räcka vidt omkring som hans makt och förderfva tusentals fjerran. Närvarande berättelse lemnar derpå et märkvärdigt prof. To-hu-va-bo-hu försänkte slut. ligen sina undersåtare i otaliga bekymmer — och hvarföre?.... Han hade ej regerat länge, då han till följd af en ännu oförklarad ingifvelse, betogs af en mer och mer oöfvervinnelig vedervilja för — lampor och lanternor. Anblicken af ett Jljussken började snart försätta honom i skälfning, och vid glansen af en fackla var han nära att svimma. Skulle någon anse en sådan företeelse för otrolig, så kan jag, mandarin af första klassen, som ledigt tolkar de 80,000 tecknen i vårt enkla, tydliga och beundransvärda språk, anföra exempel på ännu mera sällsamma vederviljor. Den på sin tid för visdom så högt berömde King-fou dånade t. ex. när han någon gång kom att se sig sjelf i spegeln, hvilket han också derföre sorgfälligt undvek, och den tappre generalen Fy-fan tog till flykten vid mötet af en hare. Man må tro det eller ej: ren sanning blir det dock, att den store Tohu-va-bo-hu greps af en undransvärd afsky för ljussken. Men som han var en vis monark, så insåg han sjelf, att detta misshag härrörde från en svaghet och sökte derföre att modigt qväfva sin ängslan. Det lyckades honom äfven för en tid; men efterhand mattades hans styrka i denna kamp, och som han var omgifven af smickrare, hvilka snart utforskade hans ömtåliga sida och sökte göra sig angenäma genom att lägga hyende under den, så bragtes han småningom derhän, att anse förvirringen i sin hjerna för en ingifvelse af förnuftet. När denna föreställning hunnit inrota sig