ps 08 DE MVM OA DD SE tro, att denna uppresning hade någon liberal riktning, och att, ehuru Espartero gjort sig opopulär genom vissa, alltför hårda mesyrer, för att hålla lagarna vid makt, hade man sannolikt att vänta, att det komme att efteråt rezeras långt mera tyranniskt. Espartero hade nemligen många fiender dels uti drottning Christina och med henne alla dem, som hata ett verkligt konstitutionelt system — den svåra nageln i ögat på alla regenter — och dels uti presterna och det carlistiska partiet, hvartill man äfven kan räkna nästan hela kotteriet af den spanska grandezzans, den fordom rika adelns till större delen både fysiskt och moraliskt afsigkomna ledamöter, som hållit sig på afstånd från de sednare politiska rörelserna, men i hemlighet, förbittrade att ej längre kunna betrakta de höga embetena såsom sina fideikommisser, underblåsa hvarje anledning, som kan åstadkomma oro och förvirring och kasta landet åter i händerna på despotismen. Det är således presterna och adein, tillika med utländskt guld, men icke de konstitutionella idgerna, som man måste tillskrifva, om Spanien åter störtas i olycka. Detta är icke något nytt förhållande eller eget för Spanien. Det har tvertom visat sig nästan öfverallt, att nyssnämnde båda klasser, eller rättare egentligen det högre presterskapet, prelater och biskopar och den högre adeln, som utgör den egentliga hofomgifningen, icke dragit i betänkande att blifva förrädare mot sitt land ochj kalla på utländska bajonetter, när det gällt att försvara deras privilegier på folkets bekostnad. Detta såg man tydligast under förra franska revolutionen, då det menediska presterskapet och en del af de förnäma emigranteren formligen förenade sig med fienderna och buro vapen emot sitt fädernesland, och i Sverge bevittnade man detsamma uti biskoparnas och den högre adelns servila hängifvenhet för de danska konungarna, hvilken ej upphörde, förrän det mest skriande våld från dessas sida började träffa de förras eget skinn och bilan decimerade deras anförvandter. Vi hafve ansett tjenligt att påminna om detta såsom inledning till en rätt intressant korrespondensartikel från Madrid i Augsburger tidningen, lydande sålunda: Madrid den 25 September. Miniseren synes ännu förlita sig på Cortess sammanträdande och på majoriteten inom dem. Valen äro slutade i några provinser, såsom Albacete, Alicante, Avila, Burgos, Cuenca, Leon, Murcia, Segovia, Salamanca, Soria, Toledo, Valoncia, i andra försiggå de, och man smickrar sig till och med med hoppet, att se en mängd deputerade från Catalonien och Arragonien inträffa. Underrättelserna från Saragossa låta gynnsamma, staden är liksom isolerad från landet. Så snart trupperne hade intagit en ställning till dess inneslutande, täflade landtfolket, enligt generalmilitärintendentens berättelse till regeringen, att förse dem med lifsmedel och foder åt hästarna. Förre generalkaptenen i Saragossa, Lopez Bannos, har ankommit till Madrid. Auktoriteterna, i synnerhet generalkaptenen, utveckla en allt större energi, för att upprätthålla den allmänna ordningen. De högt uppsatte progressisterne äfvensom de, hvilka utöfva stort inflytande på milisen och nvånarne i förstäderna, arresteras. Den som knorrar oå gatan, blir gripen; Narvaezs arm träffar både till höger och venster hvar och cen, som går honom i väsen. Om nödvändigheten föranleder sådana bedröfliga nått och steg, om den bjuder, att konstitutionen öfverträdes i alla de artiklar, som skulle trygga den versonliga säkerheten, så borde man likväl icke gå ängre deri, än nödigt är, och icke lemna den lag ur; igte, som stadgar, att den häktade inom 24 timmar: kall höras inför polisdomaren. Gaceta affärdar på folande sätt de klagomål, som häraf föranledas. Regerinsen betraktar med rätta, säger tidningen i denna dagens wummer, alla anhängare af upprorsmännen i Barcelona ch Såragossa för nationens fiender; ty i detögonbiick, lå ett nytt tidehvarf af lycka inbryter i landet, sätta le sig af alla krafter emot fredens och lugnets återtällande. Det vackra föredömet af tusende sinom tuende Spanjorer, hvilka afsvärja hatet mot hvarandra ch förena sig under en fana, rör icke dessa mennikor. Ja, de äro Spaniens oförsonliga fiender, hvilka jrsänka landet i nya svårigheter i det ögonblick. då onstitutionen af år 4837 på alla sidor utropas såsom ogmen för vår politiska tro, och Isabella II såsom rottning af Spanien. Skall några menniskors kränkta .olthet segra öfver viljan bos den ofantliga majoristen af folket? Om de icke afskräckas af blygseln fver sitt handlingssätt, så må de åtminstone darra ör kraften hos regeringen, hvilken beslutit att göra ina rättigheter aktade, äfvensom folkets vilja, som pphöjt den till makten. Flera officerare vid provinialregementet i Badajoz, hvilka misstänkas för att ara Espartero tillgifna, hafva blifvit utstrukna ur ullorna. En beväpnad styrka kar äter inträngt i spectadors byrå. Especlador protesterar deremot, co likaså. Då vi se de krigiska rustningarna i riets hufvudstad, säger Eco, de med bajonetter fyllda atorna, och borgrarna gifna till pris åt den råa akten, så kunna vi ej undgå att fråga: är det Loez, den förre folktribunen, som står i spetsen för abinettet, som genom skräck och vapenmakt söker ibehå!lla sig på maktens bögsta steg? Vi tro oss römma att vi se män, dem vi bållit för varma väner af friheten, förvandlade till enväldets satelliter. uru sant är det icke, att det ena felsteget leder till et andra. Den provisoriska regeringen har. förgätit tt ursprung, dess ledamöter hafva öfverlemnat sig folkets fiender. Då den storm, som hotar oss, bryter ,, så må Gud beskydda frihetens och rättvisans sak! ch, det oaktadt, vore det bättre, att förklara Maid i belägringstillstånd och låta det på en gång mma lidandets kalk i botten, än att långsamt marra det. Man ser ju ändock ingen annan regering svärdets! Detta är Lopezska ministerens verk. I adrid finnes ingen annan makt än den generals, m lofvade att åter sticka svärdet i skidan och åternda till privatlifvet, så snart den förra regeringen re störtad. Efterverldens dom skall fruktansvärdt äffa er. d j NS 05 avs rön — mm ss ee ————