Aftonbladet – 23 oktober 1843, sida 1

diga åkrar, inkilade mellan de löfbeväxta ängarna och skogsdungarne, erbjuda em intagande anblick åt venster. På en kort stund förlora vi ,Dalarnes ögan ur sigte, för att åter möta det vid kyrkan, omkring hvilken de tre prestgårdarne äro liggande. Vackraste läget tillkommer den täcka kaplansgården, ett litet rödförsadt envåningshus, omgifvet al majestätiska lönnar, som vänligt skugga dess tak. Här växa ännu äppleträn, som i den årstid vi befinna oss, äro öfversållade af blommor, täflande med körsbärslundarne i fägring. De gästfria presterna öppna sina aldrig tillslutna dörrar för oss — gästfriheten har sitt bem i Dalarne — och efter några minuter njuta vi från prostgårdens fönster den trefliga anblicken af ett halft hundrade båtar, som från alla sidor af Rättviken styra sin kosa åt samma mål, det hvitmenade templet der ute på udden. De stora så kallade kyrkbåtarna, äro ej mer så talrika som fordom; man har börjat inse deras olämpoch otymplighet. Dock se vi rätt, finnas likväl ännu 4 å 3 bland de öfriga, som, rodda af 40 ä 44 par åror, rymma och hysa 350 å 70 personer; vi räknade dock i en 93 personer, hvilka ur den stego i land. Rättviksdrägten är enkel och allvarsam. Karlarne bära svarta rockar, alldeles i våra moderna mackintoschers snitt, dock att häktor intaga de stora knapparnes ställe, och en röd klädesrand är ästad under dem. Långa blåa västar, prydda af ett dussin tätt invid hvarandra fastsydda tennsnappar och likaledes kantade med rödt, tillhållas Me ett rödt läderbälte, och de för ehogelsmännen nämnbara plaggen äro af hvit vadmal, blaggarn