Aftonbladet – 23 oktober 1843, sida 1

gyllda torntuppen glänser i solskimret, och i san ning hade den hedersmannen, kyrkovärden Täp Lars Persson, värdigt trädt i den store psalmsån garens spår, då han i Spegels anda 4780 sam manskref följande sång, hvilken finnes på en tafla förvarad i kyrkans samlingar: Tuppens tal på Rättviks torn. Här står jag med förgylld kropp, Uppsatt på sjelfva tornets topp Att låta solen på mig spela; Men ock att utan skjul och hägn Fördraga både köld och regn Med härdig kropp och lemmar stela.x Min flagga sällan stilla står, Men efter alla väder går, Just såsom folk mest är till sinne. Dock är jag stadig på min vakt, Och ber dem taga väl i akt Sin tid och hafva Gud i minne., Fast ingen tunga i mig rörs, Mitt tysta rop dock vida hörs I skog och mark vid Rättviks stranden. Vak upp och gack i Herrans hus, Att nyttja nådetidens ljus, Som han sjelf squer dig i handen., Du som miläer, men lefver fräckt, Låt dig, som rus, blifva väckt, När han fick höra hanen gala. Dist hufvud ned mot jorden sänk, Med tårar på hans hjerta tänk, Hvyars blod för dig så godt vill tala., Vägen fram till kyrkan är nu alltjemt en den vackraste Vi i vårt Jand äga. Den bär upp på höjderna; snart ligger Wikarbyn med 420 grannar bakom oss, Siljan följer oss åt höger och bör