Aftonbladet – 23 oktober 1843, sida 1

hängande form, och återkalla i det bleknande minnet några solblickar, de der äfven nu förmå att sprida en lifvande värma i det domnade hjertat. Vi förflytta oss till Dalarnes Arkadien (minnas vi rätt, är det von Unge, som gitfvit Rättvik det namnet). Antag en söndagsmorgon komma vi från Mora, hafva rest igenom den visserligen ej höga, men ödsliga och torra skogshed, som i fulla tre mil ledsagar vandraren från Dalelfvens utlopp vid Mora Noret ända till Ickholms masugn, den först bebyggda ort vi träffa uti Rättvik, från denna sida komne. Ännu en liten skogsbacke, och vid Oja by öppnar sig en den herrligaste tafla, ej af jordisk mästare signerad, utan af en högre hand. Solen har kommit upp öfver Lerdahlsberget, som, ända till toppen odladt, speglar sig med sina åkrar och löfdungar i Siljans klara bölja. Äfven molnen hafva i henne ristat sina mångvexlande gestalter, och der och hvar synes en skriande fiskmås, som hastigt skjuter ner på sitt rof. Följa vi med ögat stranden åt, så öppnar sig der Leksandsviken, och de blånande bergen utvisa dennas fortgående iopp. Längre bakom oss höja äfven Morabergen sina hjessor mot skyn, och tyckas topparna vilja jemföra sin blånad med de ljuslätta molnen, som likasom aflägga ett besök hos bergens rådanden. I alderängarna, hvilka bilda förgrunden i vår tafla, helsa luftens vingade skaror sabbathsmorgonen med sitt glada halleluja, och äfven vårt hjertas psaltare ljudar omedvetet till den Eviges lof, instämmande i naturens jubelsång. Blicka vi åt den motsatta stranden, synes den vänliga kerrkyrkan simmande hvila på vattenspegeln i sin hvita skrud, den för