Aftonbladet – 21 oktober 1843, sida 2

— Ja, sade han för sig sjelf, det är förbi . . . Jag har nu uvarken far eller mor, ingen broder, ingen anförvandt, ingen vän i hela vida verlden, att förtro mig åt. Jag är nu alldeles ensam, ensam herre att bestämma mitt öde. Skalljag tigga eller stjäla? det är frågan ... O, min mor! om du nu såg, eller visste, hvad din son lider, så skulle du taga honom ifrån detta eländets och jemrens land upp till dig, och åter värma honom vid ditt moderliga hjerta, och skydda honom för allt ondt och för all sorg, såsom du förr så ofta gjorde! .. . Men du sofver så stilla och djupt den eviga sömnen, du hör ej mina suckar, ser ej mina tårar, vet ej huru qvalen förtära mig! Min klagan gagnar till intet ... Hvad är det värdt att gråta? det som är gjordt kan icke mera hjelpas. Sagdt. Och Felix vände ryggen åt de dödas stad, och började att utkasta planer för sin fram-. tid. Han studerade Dagbladet och hörde sig om efter kondition både bittida och sent, men tyvärr ville det icke lyckas honom, att få plats någonstädes. När ett par veckor sålunda passerat, under hvilken tid ban lifnärt sig på obegripligt vis, och då han fann, att han sannolikt aldrig skulle erbålla någon ordentlig tjenst, skaffade han sig en liten korg och började promenera i hamnarna, erbjudande sitt biträde att bära kålhufvuden, rotsaker, fisk och allt hvad som behagades, åt de fruar, hvilka gått att göra inköp, utan att medtaga någon tjenare för varornas transporterande. Efter hand gjorde Felix några intima bekantskaper med unga män af samma yrke, som han nu nödgats välja — raska gossar, mycket behändiga,