Aftonbladet – 21 oktober 1843, sida 2

hvita lakan och sidentäcken; och den andre, brottets son, eländets skötebarn, den trasige pojken med de infallna kinderna, det tofviga håret, de blå läpparna, de förfrusna och stelnade lederna, uslingen, som eger ingen tillflykt, intet hem. Serdeles länge dröjde det icke, innan den ene sofvaren, han med tulubben, fann sitt läge obeqvämt och mindre behagligt. Han hade under den korta slummern återvunnit så mycken sansning och blifvit så pass nykter, att han kunde skönja och förstå, hvarest han befann sig. Han kastade först en flyktig blick på sin sofkamrat, betraktade honom sedan litet uppmärksammare, och en rysning genomilade hans kropp. Tusen hågkomster framstodo för hans själ, hågkomster, bittra och ljufva. En tafla af hans förflutna lefnad framstod för honom; tecknad med få, men skarpa och bestämda drag; han såg dess nöjen, dess tusen förströelser och dårskaper; huru toma och utan betydelse de nu föreföllo honom, dessa fröjder och njutningar, huru glädjefattiga och dåraktiga! En enda ljuf och älsklig bild visade sig för honom, och det var bilden af henne, Louises den. intagande unga flickan, som skänkt honom all sitt rika hjertas kärlek, som uppoffrat sig för honom, men som han så lättsinnigt öfvergifvit och förglömt. Hon framstöllde sig nu för honom i alla sina behag, i all sin älskvärdhet, omgifven och förskönad af minnets gloria. — Jag har mycket brutit, men jag vill åter godtgöra allt: utropade han . Vakna, vakna, min olycklige, djupt förorättade son! . Felix förblef tyst och orörlig. Han var död. SLUT.