Aftonbladet – 21 oktober 1843, sida 1

— Hvad slyngel! är du nu här igen? utropad auditören vredgad. Hvad har det att betyda? — Jo, svarade Felix, det är så, att Hr N. N var en sådan husbonde, att ingen menniska kunde stå ut med honom. Han har låtit mig svälta ban har slagit och misshandlat mig, utan minst: ersak, han har ... — Du ljuger! inföll auditören. Jag känner dig al gammalt. Du är en tjufpojke, som inte sättei värde på det goda man gör dig; du är lat, sjelfsvåldig, otacksam, ett djur och ingen menniska. — Ja, det är väl sant, att jag ofta felade, den tiden, då Hr auditören var så god och hade mig hos sig. Men jag bar på allt sätt bemödat mig om att bli bättre, och att lägga bort mina ova nor; men patron N. N. var vild och galen som en tyrann och alldeles orimlig. Heldre vill jag bli hamnbuse, än en gång till tjena en sådan herre. — Nå, så blif då hamnbuse, efter du tror at! det är så bra . . . Jag får säga dig, att jag, för min del, icke frågar efter dig mera. — Huru? , Nej, nej, så grym kan ni nte vara, min herre. . . Jag har ju intet ondt sjort? . . . Nog förstår jag, att ni heldst skulle sett att jag aldrig blifvit född; men är det då mitt fel, att jag kommit hit till verlden? Är det mitt fel, att ni fann min mor vacker, och att ni begagnade er af hennes svaghet, för att söra henne olycklig? -. . Nu, för första och sista gången ber jag er: förskjut mig icke! ... Jag besvär er derom vid min mors minne, vid minnet af henne, som ni en gång försäkrat om evig kärlek och trohet, och som i döden förlät hvad ni brutit emot henne! — Menniska, du är galen! utropade Hr S. — Nej, jag är icke galen, men ganska olycklig, och jag känner att mitt öde i detta ögonblick ir nära att afgöras. Derföre måste jag tala nu, dag, sedan är det försent. Och ni måste hörs mig, min far! ... :