Aftonbladet – 21 oktober 1843, sida 1

godt ämne till en odugling, en värdig kamrat till de förkastade uslingar, som befolka hufvudstadens baracker. Omsider började auditören frukta, att han icke handlat alldeles rätt emot ynglingen, men han visste jeke någon utväg att godlgöra sin försummels2 och likgiltighet för denna gosse, hvars största och enda brott var, att han nånsin blifvit född. Vår man var dock icke den, som länge lät sig nedtyngas af ånger och förevråelser öfver det förflutna, och Felix skulle måhända ännu ett år fått gå och borsta stöflar åt honom, om icke händelsevis en af herr Schönbergs vänner, en handlande från någon af städerna i landsorten, kommit till Stockholm, fått se Felix och fattat tycke för honom. Denne man öfverenskom med herr Schönberg, att han skulle få emottaga gossen, lofvade att bebandla honom såsom sin egen son, och alt på allt sätt bidraga till hans framtida lycke. Auditören blef ganska glad, att på sådant sätt se sig befriad från allt bråk och besvär med Felix, hvilken flere gånger förorsakat honom verkliga bekymmer. Han samtyckte således utan svårighet till vännens förslag, Felix sjelf hade naturligtvis ingen talan, men syntes vara ganska nöjd alt få göra en liten utflykt ur boet. Det blefve alltför tröttsamt och tråkigt för både läsaren och mig, om vi gjorde monsieur Felix sällskap på hans resa, och Om vi skulle med vår uppmärksamhet följa honom, under hans vistande hos handelsman N. N. Jag hoppar alliså öfver en tidrymd af några månader, och spetsar min penna, för att med några lätta drag teckna ett vackert uppträde — ett återseende. Auditören Schönberg hade på nära ett halft års tid icke erfarit något om Felix och tänkte icke vidare på honom, då det en dag begaf sig, att han helt plötsligt befann sig ansigte mot ansigte med sin förlorade son,