Aftonbladet – 20 oktober 1843, sida 2

för den ädla saken och drifvas af enskilda motiver, och huru mycket ännu mera inträffar icke detta på andra sidan, der det gäller att tjena makten, som har brödstycken och hedersbevisningar att bortgifva? Om man vill tala om sjelfva kristendomen, äro väl alla kristna så ojemförligt mera moraliskt sinnade och i sedligt hänseende värderligare menniskor, än andra religionsförvandter? Aro sjelfva de kristna presterne alltid moraliskt oförvitliga personer? Träffas icke hos dem svagheter och bräckligheter, som hos andra? Jo, om vi se närmare på saken, om vi ihågkomma inqvisitionens bödels-idrotter, religions-krigens blodsvärf, aflatskrämeriets och de papistiska bedrägeriernas styggelser, så skall man med smärta finna, att den kristna religionen tjenat till täckmantel för flera brott och förvillelser, än någon annan religion. Men skulle deraf följa, att hon vore sämre än de? Anse vi icke henne tvärtom, och det med skäl, för den renaste, upphöjdaste, på de mest filosofiska grunder byggda bland alla religioner? Så äfven med liberalismen. Förminskas dess värde i minsta mån deraf, att icke alla liberala äro Aristider och Sokrater? Har man verkligen rätt att söka ett anfallsvapen mot grundsatsen i dess bekännares personlighet, och finnes något bevis för den förras falskhet i den sednares brister mer, än det bevisar mot den kristna religionens sanning, att en kristen prest kan vara ett moraliskt klent subjekt? Men då vi här nämnt öfvergång från en politisk lära till en annan, kunna vi cj underlåta att anmärka den sällsamma fordran hos en devuerad skriftställare, att, under det han vill det alla skulle öfvergå till hans parti, förebrår han en motståndare, att denne förhållit sig tvärtom. Man ser beklagligen ofta nog liberala omvända sig och bli konservativa, derföre, att den yttre fördelen lockar dem, att deras omvändelse betalas med ett embete, en pension; en titel, en stjerna, någon gång blott med en nådig blick eller en bjudning, eller en måltid. Har man då rätt att fördöma den, som af samma motiver öfvergår till liberalismens sak? Sådant vore ju endast lika mot lika. Menom nu liberalismen icke har några embeten, några pensioner, några titlar och ordnar att utdela, om hon icke ens bjuder på några mältider och föter, om hon tvärtom stänger dörren till allt sådant, om hon i dess ställe bjuder på arbete i anletets svett, på mödor, uppoffringar, smädelser och förföljelser, har man då rätt att fördöma den, som väljer det sednare med uppoffring af detta förra? — Eller är det kanske just derföre de konservative tadla honom, emedan khan var nog enfaldig att icke begripa sin egen fördel? Hvad nu serskildt den person angår, hvilken Återblickaren vill tillskrifva Bidragen, så lärer detta sistnämnda fel vara det enda man kan tillvita bonom. Han har icke ens gjort sig skyldig till det eljest menskliga och förlåtliga, eller åtminstone ursäktliga, att ba ändrat opinion, ledd af harmen öfver en motgång eller en liden orättvisa. Han skref icke den bekanta artikeln: Sverge 4809—41832 derföre att hans pension indrogs, utan pensionen indrogs för det han skref artikeln och ej ville upphöra dermed, fastän han hotades med ett sådant missöde. Han blef således icke liberal för att vinna några fördelar, utan han uppoffrade sådana — i fall Konungens gunst och en pension ur Dess handkassa anses som fördelar — för att få uttala sin öfvertygelse. Hafva verkligen alla de, som ifrån liberala blifvit lojala, blifvit det underlika förhållanden, med enabanda uppoffring, och har deras öfvergång ådragit dem samma behandling af deras fordna politiska trosförvandter, som den, hvilken träffade Bidragens utgifvare? Ha de liberala försökt beröfva dem frihet, medborgerlig existens, välfärd och lif? Och, för att nu fullfölja jemförelsen, i fall Hr kanslirådet Wallmark — posito nemligen, att han är Återblickens författare — hotats med att mista den pension, ban äfven åtnjuter af H. M. Konungen, eller, sin lön på indragningsstat, i fall han utgifvit denna Återblick, månne arbetet då verkligen sett dagsljuset eller månne icke fostret fått söka sig en annan fader? Och om han äfven med en sådan försakelse velat köpa sig friheten att obehindradt få uttala sin mening, skulle de liberala derföre haft rätt att tadla honom? De skulle då åtminstone icke kunnat beskylla honom för egennytta, icke kunnat mot honom insinuera hvad han insinuerar mot Lindeberg. att denne stämplat sig sjelf som en låg, egennyttig smickrare, hvilken för penninggåfvor och silfverpjeser sålde sina loford Och om nu Hr L. åren 4848 och 1823 tänkte om den allmänna ställningen hvad litet hvar, okunnig som han, tänkte derom, skulle han derföre, bättre upplyst af åren, erfarenheten och forskningen, icke tjugu år seinare få tänka annorlunda? Eller hade det verkligen varit, såsom Återblickaren påstår, en hedrande konseqvens i att oupphörligt framhärda i sin förvillelse derföre, att han en gång förvillat sig? Läran är i sanning något sällsam och skulle leda till byggliga resultater. En ung man, som i ungdomsyran råkat störta sig i allehanda utsväfningar och prisar sitt lättfärdiga lefnadssätt såsom höjden af sällhet och målet för en menniskas bestämmelse, skulle då aldrig få bli klok och sansad; hela verlden, som famlat i mörker, skulle aldrig ha fått vändt sig till ljuset; Lather t. ex. skulle aldrig fått börja sitt reformationsverk, för det han en gång sjelf varit munk, och Vi alla skulle ännu vara påfvens lifegne, m. m:. Hvad tycker Återblickaren sjelf om den lära hap predikar, och hvad skulle följden bli af en sådan slags konseqvens? Hvad vi här sagt, har icke skett i afsigt att rentvå den ena eller fläcka den andra, ty vi tro saken hvarken vinna eller förlora derigenom: men det har skett för att låta läsaren känna det stridssätt de konservative begagna, för att låta honom tydligt fatta systemets ställning, de vapen det använder och den anfallspunkt, hvarifrån den utgår. Men då vi sålunda sökt göra läsaren bekant med. Återbl:s både facta och skrifsätt, återstår det att äfven yttra ett ord om motivet för dess framträdande just nu, och hvarföre sådant icke skett långt för detta. På titelbladet säges, att skriften framträdt i an ledning af Konungens regeringsjubileum. Det torde med skäl kunna frågas: hvad sammanhang väl finnes emellan Bidragen och jubileum? Förf. söker i slutet af boken upplysa detta genom uppgiften, att det var de liberala tidningarnas utmaningar, som framkallat hans skrift, att ett skämt af någon sådan, det fråga skulle varit, att den 6 Februari utdela en Ppraktupplaga af Bidragen, jemte ett par sednare yttranden öfver samma bok, gifvit väckelse åt hans föresats, att skrifva cn vederläggning deraf. Om så är, måste nn a KN var fAMIiNAnR ring A fv YRnrAR 4lla4d hh