Aftonbladet – 20 oktober 1843, sida 2

— Svenska Minerva är ändå en dyrbar tidning. I fall man skulle någongång misstänka, att en viss faktions åsigter på den sednare tiden jemkat med sig något af sin mörka ovilja mot nationens friheter, och sitt fortfarande begär att under skenet af en grundlags garantier hålla medborgarnes rättigheter klafbundna under godtycket af en sjelfrådig polismakt, så sörjer Minerva emellanåt genom nåson ohöljd förplumpad uppriktighet för, att allmänheten tages ur detta missförstånd. En af dessa värderika indiskretioner förekommer äfven i gårdagens Minerva, ived anledning af sammankomsterna på stora börssalen, angående det föreslagna arbetshuset. Minerva framdrager i anledning deraf det af dynastisk förskräckelse alstrade polisförbudet år 4820 eller 1824 emot grefve Schwerins debatterande sällskap; och från exemplet af denna despotiska åtgärd af skuggräddsla för 20 år sedan, vill hon nu draga den slutsattsen, att sammankomster, sådana som de nyligen passerade på börsen, skulle vara olofliga. Sådäna der stönanden och suckar från en förfluten tids ilska öfver den medborgerliga andans uppenbarelse och bemödande att samverka till nyttiga ändamål äro i sig sjelfva både för dumma och för löjliga att man länge behöfver uppehålla sig dervid, ty hvar och en vet att ingen verklig lag förbjuder svenska medborgare att komma tillsammans till rådplägning, samt att maktens befogenhet att blanda sig i sådant icke utan det mest fullständiga och våldsamma godtycke kan inträda så länge icke någonting dervid förehafves, som lagen anser olofligt eller brottsligt, synnerhet då offentligheten lemnar ett tillräckligt tillfälle till kontroll öfver hvad som yttras och till åtalande af den, som möjligen kunde förgå sig. Det är vidare hvarje medborgares eller menighets erkända rätt att ingå till Regeringen med petitioner, en rättighet, som varit utöfvad äfven under envåldsregeringar; men det är också derföre så mycket mera karakteristiskt att se, huru som en af pressens organer, hvilken står i erkändt förtrolig relation till de mest invigde, ännu vill försöka att riktigt på ryska viset förhindra hufvudstadens borgersmän och andra invånare ifrån, att muntligt samråda med hvarandra om saker, som hvar och en har rättighet att i tryck afhandla.