Aftonbladet – 20 oktober 1843, sida 1

verkligen en småsak. Också kan jag försäkra, att jag alls icke tänker derpå, nu mera. — Alltså upptager herrn den arme syndaren Felix åter till nåder? — Nej, förlåt mig, det gör jag icke. Jag hade redan på förhand underrättat Felix om hvad han hade att vänta, till straff för den förbrytelse, som han gjort sig skyldig till, och jag går aldrig från mitt ord. Jag har hört sägas, och tror äfven, att herr auditören har den heligaste rättighet att förfoga öfver Felix; jag har ingenting att invända deremot, att herr auditören begagnar denna rätt, och äfven för att icke lägga hinder i vägen för herr auditörens utan tvifvel välmenande afsigter för gossens framtid, har jag entledigat honom från min tjenst. Måhända går han hädanefter, under herr auditörens ledning, ett mera lysande öde till mötes, än det, att blifva en ringa handtverkare, hvilket varit det högsta mål ban kunnat uppnå, om han fortfarit som han börjat. Det var en villig och rask gosse, och jag hade ingenting att anmärka mot honom. Bra taladt. Herr Schönberg bet sig i läppen, och yttrade icke något vidare i ämnet. — Har herr auditören varit hos min mästare? frågade Felix. — Jo ... Det är en dum och oefterrättlig karl, det lönar inte mödan att tala förnuft med honom. Jag will inte, att du skall vara i hans tjenst längre. — Men hvar skali jag då ta väven? — Du skall bli hos mig. Felix var i sin förtjusning nära deran att falla till auditörens fötter och omfatta bans knän. Han såg i andanom ett nytt tidehvarf af sin lef