Aftonbladet – 19 oktober 1843, sida 2

det brott, hvartill endast min oförsigtighet, mi lättsinne var orsaken, och hvilket du har att tacka för din tillvaro, men han var oskyldig han har blott gjort som de flesta af hans kör bruka göra: hvad var väl då ovanligt och brotts ligt deri? ... Han kunde aldrig tillböra mig, de borde jag besinnat, och tagit mig tillvara. ÖOci du borde förstå, att under nuvarande förhållan den han icke kunnat underhålla någon bekant skap med oss; dertill är det svalg som åtskilje; oss alltför stort. ... Ännu en gång: det är en dast jag, som är den felaktigal ... Straffa mig då min son! Jag begär intet förbarmande. — OO, min mor! förlåt, förlåt. ... Glöm hvac jag har sagt, och gil mig er välsignelse! — Ja, jag välsignar dig, sade den sjuka, me matt röst. Må du blifva lycklig, min kära Fe lix! ... Men hör min sista bön: vörda den man som du borde få kalla fader, lyd hans befallnin garl ... Jag förmår inte ... att .Hon tystnade och föll i en orolig slummer Dödens engel hade redan berört henne. Efter ett par timmars förlopp rörde sig der döendes läppar, och hon hviskade, knappt hörbart — Jag förlåter .-och nu farväl... det mörknar ... ack nej, nu är allt klart ... din hand sv... vi skola åter .... Hon hade fulländat. Felix fällde den upprik: liga sorgens tårar vid sin mors lik. Samma afton gick det ganska muntert till orden P. B. Auditör Schönberg, som nyligen blif. vit utnämnd till ovanskiigt skinande broder fick nemligen det charmanta infallet, att uti så dan kostym, som fader Adam bar i paradiset dansa cachuchan, till de församlade bröderne: utomordentliga förlustelse och förtjusning. Dansören skördade ofantligt bifall, stormästaren tog honom i famn, och samtlige mediemmarne a sällskapet betygade honom, hvar och en på sit! sätt, den högsta aktning, beundran och tacksamhet. Den natten druckos många skålar i det