Aftonbladet – 19 oktober 1843, sida 1

Herr Schönberg är dock icke elak eller känslolös för andras lidanden, ehuru han är. en egoist. Han har dertill för mycket pröfvat lyckans omskiften, och man påstår ju, att missöden och olyckor göra menniskobjertat mera vekt, mera ömt och deltagande för likars smärtor? S. har nemligen icke alltid varit så rik och lycklig, så högaktad, så firad och fjäsad, som han nu är. En liten episod ur hans brokiga lif skall bevisa det. Då han, ännu helt ung, gjorde sitt inträde i Stockholmsverlden, formerade han, i följd af sin lätta lefnadsåsigt, i förening med den hos hans ålder vanliga oerfarenhet och brist på kännedom om verlden och menniskorna, en mängd bekantskaper, somliga af temligen tvetydig beskaffenhet. De voro alla muntra och lefnadslustiga personer, i hvilkas glada umgänge S. fenn sig oändligt lycklig och belåten, slutligen till den grad, att han helt och hållet ville lefva för sina vänner och i deras sällskap. Detta lefnadssätt, ganska roligt och ganska kostsamt, ledde derhän, att han åsidosatte göromålen för nöjena, och att den unge mannens utgifter vida öfverstego hans tillgångar. Följderna uteblefvo naturligtvis icke; herr S. ansattes hårdt från alla sidor af sina borgenärer, hans arf var förstördt, hans bättre vänner drogo sig undan, och en vacker dag blef han, helt oförmodadt och alldeles emot sin böjelse, tillfångatacen af två griphumrar, och hyresfritt ingqvarterad i huset JF 74 vid Hornsgatan. Som fordringsägarne imedlertid snart insågo, att bysättningens bufvudändamål — betalning — icke stod att vinna, blef herr S. efter några veckors förlopp åter utsläppt från gäldstugan. Härigenom