Aftonbladet – 19 oktober 1843, sida 1

blef dock hans belägenhet icke stort bättre. embetsrummen vågade han icke mera visa sig De få bekanta, som han före sitt inspärrande än nu ägde qvar, undveko honom, och han befanr sig sålunda som i en öken, alldeles ensam, pök vergifven af Gud och hela verldenp. Nog tyckte herr S. att det var ledsamt, att sc sig sålnnda föraktad och liksom utstött ur samhället, alt se de fordna vännerna rynka på näsor eller vända hufvudet åt annat håll vid ett ound:vikligt möte; det grämde honom in i själen, di han såg unga älskvärda damer, med hvilka har fordom ofta dansat och skämtat, skynda förb honom såsom från en pestsmittad, eller ett ögon blick iskallt stirra på hans melankoliska ansigte liksom hade han varit för dem alldeles främ mande. Mörka och bedröfliga voro de tankar, som di hvälfde sig i hans själ, och han uppgjorde hem: ska förslag, då han, som ofta hände, med de sorg liga företeelserna i sitt närvarande lif samman ställde de glada och brokiga minnena ur det förflutna. Klädd i en tunn och sliten rock, stod han en sång, en kulen och otreflig höstmorgon, på Norrbros trottoir. Han lutade ig öfver balustraden och kastade en vemodig och längtande blick ned på strömmen, hvars svartgrå, fraugande böljo dånade under honom en sorglig musik, beledsagad af några sjöfoglars ohyggliga skrän. Den stunden var hans lif icke mycket värdt, Han stod då just på gränsen emellan tiden och evigbeten en snahb rörelse, ett raskt språng — och all hans lidande hade haft en ända. S. saknade visst icke det mod, som skulle er