Aftonbladet – 18 oktober 1843, sida 2

Mm lerna, de kinesiska porslinsvaserne, den förgyllds bordstudsaren, ljuskronorna, speglarne, silfverstakarne på toiletten. All denna herrlighet var för den fattiga gossen något alldeles nytt att skåda, det var en fantastisk syn, ett förtrolladt slott, der allt i hans ögen var så präktigt, så kungligt, att han aldrig kunnat drömma om något dylikt. Han gjorde i tankarne en jemförelse emellan den tafla af rikedom och lyx, som han nu hade framför sig, och de scener, af hvllka han sjelf varit omgifven, sitt barndomshem, den usla kojan, belägen vid en namnlös gränd, långt, långt bor! på söder, der han från sina spädaste år tillbringat sin tid uti armod och brist, i sällskap med en stackars sjuklig mor, som till sit och sit! barns uppehälle med säkerhet kunde påräkn: de 30 riksdaler, hvilka hennes fordne älskare, hennes barns far, med frikostig hand årligen lät gifva henne; han tänkte på det rankiga bordet, de tre halta stolarne, de 5—6 illa sammanfogade bräderna, hvilka utgjorde sängen, halmkärfven, som var både bolster och hufvudkudde: han gjorde, som jag sagt, sina jemnförelser, underliga tankar korsade sig dervid i hans hjerna, han tyckte att lyckans håfvor blifvit besynnerligt fördelade, och slutet på betraktelsen var en djup suck, som frampressades ur den stackars gossens bröst. Troligen fann denna suck ett gensvar i hjertat hos hr Schönberg, der han låg, ty han vaknade ur sin ljufva halfslummer, gnuggade sig i ögonen och öppnade sin mun till en hel skala af missljudande läten. Derpå täcktes det honom att kasta en blick på stackaren, som stod vid dörren med hufvudet på sned och hängde läpp. — Ab, står du der ännu?... kanske du behöfver något? frågade hr Schönberg. Väntalitet Och i ett raptus, sf ädelmod och menniskokärlek, skänkte han åt den ljusbåriga gossen er söndrig rock och två hela riksdaler. — Kom igen om några dagar, yttrade ändtliger den välgörande mannen, så skall jag se till, hvac jag kan göra för dig. sa . Gossen bugade sig med tårar i ögonen och gick Detta var första mötet emellan en far och des: SON vers