varande för hans minne och sysselsatte höriom oupphörligt. Dag och natt tänkte han på ingenting annat är att uppfinna ett medel, hvarigenom han skull kunna måla en rätt själfull och lefvande bild och under dessa grubblerier försummade och för glömde han helt och hållet det sköna, älskvärd originalet. Han lät åter kaika väggen helt hvit och bör jade sitt arbete å Nyo, ehuru nu blott ur minnet ty Ernestine satt icke mer för honom, hon va sängliggande sjuk. Fennes föräldrar ledo obe skrifligt af att se sitt älskade barn dag från da: tyna bort och bli allt mattare och blekare. Mer Antonio märkte det knappt Försjunken i tan ken på sin målning gälde hans konst för honon vida mer än hans älskarinna, och högst sälla hade han tid att egna några ögonblick åt henne En dag stod han åter och målade på bilden då såg det ut som om dess läppar hade öppna sig och dess ögon strålat af en öfverjordisk glan: I samma ögonblick imstörtade herr Grosser, rO pande: Kom med mig genast, ty min dotte håller på att dö! Alindetti följde honom. Blek; liknande el skugga sträckte Ernestine leende sin hand mo den besynnerlige älskaren och — dog: Med ett skärande skri störtade målaren nec vid hennes säng. En förskräcklig hämnderöst ro pade i bans inre, att han för fåfängans, för ryk tets fantom hade mördat den älskvärdaste varelse genomborrat ett bjerta, som så odeladt tillhörd honom. Efter några ögonblick rusade han ut u rummet, lemnade Grossers hus och lät aldrig me se sig der. . Den sköna Ernestine blef med mycken prak