Aftonbladet – 17 oktober 1843, sida 1

genhet. Ernestines mor kunde dock aldrig rätt förlika sig med denna förlofning; hon visste ej sjelf hvarföre. En kort tid af salighet började nu för Ernestine. Hon, som förut aldrig hade älskat, älskade nu ända till hänryckning den unge Italienaren. Hela hennes hjerta, hvarje hennes själs tanke tillhörde bonom. Hans blick var hennes sol, hans ljufva, sköna uttal var för henne den herrligaste musik. Alindetti hade skänkt henne en medaljong med hans eget porträtt, måladt af honom sjelf och hängande på en fin guldkedja. Hela timmar kunde hon stå förlorad i åskådandet af denna sköna bild. Så förflöto några lycksaliga veckor, dem Alindetti tillbringade så godt som vid Ernestines fötter, försjunken i det ljufvaste kärlekssvärmeri. Han hade redan målat tvänne porträtter af sin älskarinna, ett åt föräldrarne och ett åt sig sjelf; men nu föll det honom in att vilja lemna staden SY ett minne af hans vistande derstädes. Han beslöt således att i den nya biblioteksbyggnaden måla Ernestine, under bilden af Minerva. Fru Grosser ville alldeles icke att detta skulle ske, emedan hon påstod det vara syndigt, alt hennes dotter skulle föreställa en hednisk gudinna; men den rike och ganska fåfänge senatorn tyckte det vara herrligt att veta sitt barns bild förevigad och ansåg det för en stor ära, att Ernestines skönhet var till den grad prisad och upphöjd. Målningen börjades således och lyckades öfvermåttan. Enhvar, som såg den, beundrade den Isom ett mästerstycke och hela staden påstod, at! den var så lik Ernestine, att man blott väntade Ifå höra den sköna bilden tala. Det oaktadt var