Aftonbladet – 17 oktober 1843, sida 1

ligt klädd junker kom iaskridande, bärande en pensel och en palett. Denne helsade höfliet och bad om tillåtelse att få måla en frescobild på den motsatta väsgen. Antonio såg förvånad på den främmande unge mannen, men hans förvåning förvandlades till förstening, då han såg denne inom några ögonblick på väggen måla en ung genuesiska, den han ofta sett då Bats var hemma i Genua. Hennes lippar öppnade sig, hennes ögon strålade som om de varit lefvande. Inom få minuter hade således främlingen fullbragt det, hvarefter Åntonio i åratal förgäfves hade sträfvat. Ändtligen fann han ord för sin känsla och ropade, alldeles utom sig: Ar ni en trollkarl? — Denna bild har ni framalstrat i ett nu. Säg mig hur detta kan vara möjligt. Junkern log spotskt och svarade: Jag gör blott hvad möjligt är: jag skapar ingen bild, hvartill jag icke också eger en själv Se, den sköna fröken här dog af kärlekssorg och åt mig öfverlemnade hon sin själ OM ni kan ställa så till, att originalet till er målning öfverlemnar er sin själ, eller ni kan beröfva henne den, så skall den flytta in uti er bild, och den skall bli lika skön och lefnadsfrisk som min. Då junkern hade sagt dessa ord, försvann han och Antonio lemnade bibliotekshuset, försänkt i djupa tankar. Följande dagen, då han kom dit, fann han, till sin bestörtning, den nya målningen icke mera qvar på väggen. Den främmandes uppträdande och hans mästerverks danande hade således varit en dröm eller en synvilla — han visste sjelf icke hvilketdera. Imedlertid blefvo den besynnerlige främlingens ord beständigt när