Aftonbladet – 17 oktober 1843, sida 1

— Jo — AV VL lock den store konstnären missnöjd med sitt verk. Försänkt i dystra drömmar gick han omring, flydde menniskors umgänge, uppehöll sig ör det mesta i biblioteksbyggnaden och kunde ler stå hela timmar framför freseomålningen, ljupt suckande. Sedan ilade han ut i det gröna, och hela dagar förflöto då han icke visade sig hos Ernestine, hvilken väntade honom med en ilskarinnas hela längtan och ångest, samt gret sina sköna ögon röda. Orsaken till målarens sorg och besynnerliga uppförande var den fixa idn han fått, att porträltet icke nog liknade originalet. Det syntes bonom icke nog lefvande; han ville ha mera själ deruti. I sitt öfvermod ville han likna Gud och framalstra något fullkomligt, glömmande att någo! ofullkomligt ovilkorligen måste vidlåda allt hvad menniskoverk heter. I stället att glädja sig af sin älskarinnas behagliga umgänge, i stället att berusa sig af hennes åskådande, ilade kan fram och åter på öde platser, funderande endast på målningen och grubblande på hvad färgblandning han skulle kunna uppfinna, för att gifva mera själ åt densamma, för att kunna dana en bild mera lik Ernestine, än den han redan målat. Ofta stod ban ända till midnattstiden framför målningen i bibliotekshuset, betraktande den med glödande blickar, och när han ej fick den att le eller gilva svar på hans frågor, hvilket naturligtvis var en vansinnig begäran, så kastade han sig förtviflad ned på golfvet, förbannande sin menskliga vanmagt, som icke förmådde gifva lif åt bilden. Så stod han en gång vid midnattstiden framför taflan, då, likasom vanligt, anklagande sig sjel! och hvad han kallade sin usla konst, då en pryd