Aftonbladet – 16 oktober 1843, sida 1

jag på er röst hör, att ni ärvung, så säger mi mitt fina öra, att Hågot annat än blott nyfiken bet för er till mig, Mina ögon hafva genom tic och tårar blifvit stumma, men derföre icke lif lösa. Icke är allting dödt, som icke talar mer. — I det inre bor lilvet. ,Deri har ni rältn, svarade Sternheim, och det gläder mig, att se er så rask till både kropp och själ, då jag förmodar att ni visst är fyllda åt tio årp. Hvartill skall det vältjena er att smickra mig? yttrade matronan med ett godhetsfullt leende pHundrade och sex år räknar jag och hade jag icke i trettio år varit blind, så skulle jag ännu vara rält kry, fostän mitt ansigte är fårad och mitt hår snöhvitt. — Ack ja, kära herre, er lång tid har jag genomlefvat och ändå står mir ungdom närvarande för mitt minne. Aldrig kar jag glömma den dag, då Jag första gången såg mit bjertas vän. Ert uttal påminner mig bonom. Hva heter ni? Sternheimn, svarade den unge mannen. Då sträckte fru Raimann ut sin hand och sade djupt rörd: Sternheim! — såå? — Öra och hjert bedraga då icke. Jag känner inom mig, att n skulle röra mig mer än någon annan. Er farfars far stod mitt hjerta ganska nära och han älskad ock ganska ömt den fattiga Margaretha; — me han måste ge sin hand åt en fröken och jag, e! ter många års förlopp, min åt en åldrig man. Ja återsåg aldrig Sternheim, men det oaktadt har je icke glömt honom. Då jag hörde att han vw död, saknade jag icke mina ögons ljus, men n Isaknar jag det, ty jag ville så gerna se er, ha Jafkomling.,