Aftonbladet – 16 oktober 1843, sida 1

staden, som ännu kan berätta denna saga osminkad och sådan. den ursprungligen varit?) Ganska få skulle kunna berätta den i sin helhety, svarade bibliothekarien. Jag sjelf skulle icke kunna återge annat än fragmenter deraf, ty jag har hört den på hundrade sätt, af hundrade personer och alltid olika. En enda person lefver dock ännu, som skulle kunna tjena er med förtäljandet af den vidskepliga historien, sådan den påstods hafva tilldragit sig för sekler tillbaka, och vore jag sjelf mera intresserad af sagor, legender och dylikt kram, så hade jag väl längesedan gått till gumman och språkat med henne. Det är en gammal, alldeles lastgammal enkefru, vid namn Raimann. Om det roar er, kan ni be:öka henne. Jag svarar för, att ni skall bli väl emotlagen. Joachim von Sternheim tackade för underrättelsen och, efter erhållen adress till den gamla, aflägsnade: han sig. Emot aftonen vandrade hen, fördjupad i tankar, åt den trakten af staden, der fru Raimanns hus var beläget. Han fick rätt på det och man visade honom genast in till den gamla, som bodde på nedra botten. Då han sakta klappade på dörren, hörde han en matt röst ropa: Jom in! Ian inträdde då i ett snyggt rum, hvarest, i en stor länstol, satt en gammal gumma med alldeles snöhvitt hår och klädd i en hvit mössa, en hvit halsduk och en blårandig klädning. Hon liknade mer en syn ur andeverlden, än en lefvande menniska. Sternheim helsade vördnadsfullt på henne och föredrog sin anhållan i få, men valda ord. Fru Raimann 1og och sade mildt: Rätt gerna min unge herre. Var god och: sitt, — Se, liksom