Aftonbladet – 16 oktober 1843, sida 1

blef beundrad, ty öfver dess stora konstvärde var man ju alltid ense; men att en ung man kunde stå dag in och dag ut framför densamma, och der förnöta alla de timmar, då tillträde till bibliotheket förunnades åt allmänheten — det måste väcka uppseende och blef också ett dagligt och allmänt talämne. Joachim von Sternheim umgicks icke med någon i hela staden. Väl besökte han flitigt dess sköna omgifningar, men var då alltid allena. Alltid såg man honom ytterst allvarsam; han brydde sig om ingen och var alltid så förbehållsam, att ingen vågade tilltala honom. Redan hade Sternheim i flera veckor oafiåtligen betraktat målningen, då han en dag frågade bibliothekarien efter namnet på den konstnär, som målat bilden. Att Sternheim 1cke var någon konstkännsre, utan fann ett helt annat intresse i bildens betraktande, gissade bibliothekarien ganska riktigt, ty annars hade han icke så sent frågat efter upphofsmannen till detta konststycke. Efter något besinnande svarade den lärde mannen: Jag känner icke målarens namn, helst det finnes hvarken namnteckning eller något annat målaretecken under taflan. Krönikan talar icke heller derom; men annars berättar man en otrolig saga angående tillkomsten af detta mästerverk. Denna saga är dock nu för tiden temligen bortglömd och kommen ur modet, Gud ske lof; helst jag i min beskrifning öfver bibliotheket gjort allt för att vederlägga ett så orimligt prat och sökt på allt sätt bevisa, det ingen ringaste sanning ligger till grund för. denna dumma folksägen.n Menp, frågade Sternheim, fins det ingen här I