Aftonbladet – 14 oktober 1843, sida 2

blad, Hr erkebiskopen, 0. s. v., men icke kommer han att åberopa någon af departementscheferne, och om statsrådena Grubbes och Wingårds existens skall han tyckas vara alldeles okunnig. Således kamarillan innu, jubelåret 41843, i full blomma! Hvad åter angår det påståendet, att Svenska folket är alltför beskedligt, så instämma vi deri till alla delar; men att vara beskedlig är ju en dygd. En sådan beskedlighet är för öfrigt en egenskap, som icke tillhör Svenska folket ensam, utan snart sagdt alla folk på jorden, och förklarar den annars outgrundliga hemligheten huru så otroliga missbruk och så mycken despotism under en eller annan skepnad kunnat i årtusenden bibehålla sig. Fransmännen t. ex. citeras väl såsom den oroligaste nation i Europa; men om de icke i sjelfva verket vore så beskedliga, vore det väl då troligt att de hade låtit så, som det skett, frånsnappa sig de skönaste frukterna af Juli-revolutionen och lugnt åskåda huru regeringssystemet åter alltmer går baklänges? Om ej Engelsmännen vore så beskedligt folk, månne någon menniska kan inbilla sig, att de hade i århundraden så tålmodigt burit det odrägliga ok, som deras aristokrati och presterskap pålägga dem? Om ej Tyskarne vore så beskedliga, månne de i trettio år tålmodigt hade väntat på uppfyllandet af det löfte, som i farans stund, då deras armar behöfdes för att bjelpa Furstarne, gafs dem om konstitution och tryckfrihet? Så har det äfven varit med svenska folket. Det har haft sina långa perioder af slummer och hvila; men kärleken till den urgamla odalmannafrihetens tradition har emellanåt glimmat upp genom askan. Se vi åter på de sista 40 a 43 åren, så har opinionen ostridigt gålt framåt till en alltmera vaknad känsla för ett rättstillstånd i samhället, och om än en viss likgiltighet för statssaker kan synas råda emellanåt, då den allmänna andan icke af serskilda händelser elektriseras till någon utomordentlig eller starkare uppenbarelse, så är det dock utom allt tvifvel, att denna anda i det hela ingalunda är helt och hållet afsvalnad eller slocknad. Tala äfven vid den enklare borgaren nu för tiden om allmänna behofver och jemnför det intresse och det omdöme han visar i sådana ämnen nu, med hvad man fann för 435 å 20 år sedan — vi tala icke om undantagen, utan om mängden — och vi hemställe, om icke svaret skall blifva, att han gått på ett förvånande sät! framåt i bildning, så mycket den ofta tunga omsorgen om hans utkomst medgifvit, i sätt ati vara, i humanitet och känsla för sina likar; mer äfven att ban, på andra sidan, är mera vaken föl sina och det allmännas rättigheter. Allt detta äl en glädjande syn, som icke kan förmörkas deraf att folket är lugnt och stilla, samt sparar sir kraft, till dess den inom lagliga former tages anspråk vid val, m. m. Freja talar äfven om representationsreformen och klagar öfver, att denna icke oftare, än nu sker agiteras i tidningarne. Men hvad Freja isynnerhet har rätt i, är den förundran, som uttrycke: deröfver, alt Regeringen icke gör något, för at publicera och diskutera sista Riksdagens förslag då likväl saker af långt mindre vigt kringsända i alla landsändar, för att inhemta utlåtanden. On Regeringen verkligen ville veta folkets tanka oc! i sådant ändamål skickade reformförslaget till hvar je socken, för att deröfver få ett utlåtande af he la församlingen,, d. v. s. alla församlingarne i ri ket, så blefve resultatet deraf högst vigtigt oci värdefullt både för Konung och Ständer vid nä sta riksdag. Men då nu ingenting sker i såda) riktning, så kan man deraf nästan sluta, att Re geringen icke tycker om det hvilande förslaget oaktadt alla fyra rikstånden vitsordade nödvändig heten af en reform. — ED