Aftonbladet – 13 oktober 1843, sida 2

a RARE mande land på sina riddaretåg. Min vistelseort kunde icke blifva trollkarlen förborgad; så snart han hade tagit min faders land i besigtning, föll det honom in att bortföra mig, och i kraft at hans magiska konster blef detta konom lätt. Min onkel, grefven, var en älskare af jagt; jag plägade ofta göra honom sällskap och alla riddarne wid hans hof täflade vid sådane tillfällen att erbjuda mig den bäst utrustade hästen. En dag trängde sig en obekant stallmästare fram till mig med en len vackraste apelkastade skymmel, bad mig i sin herres namn bestiga denna häst och värdigas smottaga den som min egen. Jag frågade efter bans herres namn, men han undanbad sig svaret på denna fråga, förrän jag hade pröfvat passgån3aren och efter återkomsten från jagten förklarat, utt jag icke försmådde skänken. Jag kunde icke med skäl afslå detta erbjudande, och för öfrigt var hästen så präktigt utrustad, att den drog hela hofvets blickar till sig. Guld och ädelstenar samt kostbart broderi voro slösade på det purrade schabraket. En röd silkestygel lopp från hetslet uppåt halsen, stänger och stigbyglar vore if gediget guld, rikt besatta med rubiner. Ja; svängde mig upp i sadeln och bade den fåfängar att behaga mig sjelf vid denna kavalkad. Der idla hästens gång var så lätt och så behaglig, att han knappt tycktes röra hoven vid marken. Snabbfotad satte den utaf öfver grafvar och häckar, och de djerfvaste ryttarne förmådde icke ölja b nom. En åvit bjort, som jag stötte upp inder jagten och som jar jagade efter, drog mig ljupt in i skogen och skiljde mig från jagtsällskavet. För alt icke fara vilse, lemnade jag hjoren och ville vända tillbaka till samlingsplatsen