Aftonbladet – 13 oktober 1843, sida 1

Skyadsamt vände han nu om till stålportalen. Dvärgnyckeln tycktes icke vara gjord för det jättelika hänglåset, imedlertid ville han dock göra ett försök dermed; men knappt vidrörde nyckeln låset, förrån detta sprang upp, de tunga jernreglarne drogo sig sjeifva tillbaka och stålportarne flögo likaledes upp. Med gladt mod steg han ned i den dystra grottan, uti hvilken sju dörrar förde till sja särskilda underjordiska rum, allesamman präktigt utsirade och herrligt upplysta med spermacetiljus. Reinald gick igenom alla, det ena efter det andra, och kom från det sista in i ett kabinett, der han blef varse en ung dam, som hvilade på en soffa uti en ouppväcklig magisk slummer. Vid denna bjerteripunde anblick vaknade kärlekens känslor i hans bröst; stilia och förvånad stod hon der och vände icke ögat ifrån henne, ett bevis på hans stora oerfarenhet. Vårt upplysta århundrade vet att helt annorlunda begagna dylika gynnande situationer. Sedan riddar Reinald något bemtat sig från sin förvåning, såg han sig litet grand kring i rummet och fann midt emot den sofvande damen ett alabasterbord, fullt af underbara karakterer. Han förmodade, att tälismannen var ingrafven derå, hvilken medelst sin kraft höll alla skogens trollerier vid makt. Af rättmätig ovilja knöt han sin med jernbandskar beväpnade hand och slog med mannakraft den der2moet. Genast for den sköna slumrerskan bäfvande tillsammans, vaknade, kastade en skygg blick mot bordet och sjönk tilibaka i sin magnetiska sömn. Reinald förnyade sluget, och samma tilldragelse följde. Nu var han betänkt derpå att förstöra talismanen, men han hade hvarken svärd eller spjut, intet annat än två kraftfulla armar,