alt råka ut för något äfventyr. Han hade nyss förtärt den sista qvarlefvan af ett hvetbröd från svåger Albert björnens taffel, då han hörde något hvina öfver sig högt upp i luften, likasom ett skepp med fulla segel klyfde vågorna. Han bliokade upp och blef varse en oerhörd örn, som från luftregionerna sänkte sig ned till nästet, som han hade uppe i ett träd. Reinald vardt högeligen glad öfver denna upptäckt, gömde sig i buskarne nedanför trädet och lurade, till dess örnen åter skulle flyga upp. Efter sju timmar höjde han sig från nästet; genast framträdde den lyssnande ynglingen i det fria och ropade med hög röst: Adelheid, älskade syster, om du bor i denna höga ek, så svara mig, jag är Reinald, Underbarnet kallad, din broder, som söker dig och sträfvar att slita sönder de mäktiga trolldomsfjättrar, som hålla dig fången. Så snart han slutat tala, svarade en mild qvinlig stämma ofvanifrän, liksom från skyarne: Är du Reinald Underbarnet, så var välkommen till din syster Adelheid, och dröj icke att klättra upp till henne och omfamna den tröstlösa. Hänryckt öfver detta glada budskap, vågar de riddaren hurtigt försöket att klättra uppför re det höga trädet, men förgäfves. Tre gånger sprang han rundt omkring stammen, men den var för tjock att fatta om och de närmaste grenarne sutto mycket för högt för att kunna nå dem. Under det han ifrigt tänkte uppå medel att vinna sitt ändamål, föll en silkesstege ner från höjdeh, genom hvars tillbjelp han lyckades komma upp ända till toppen af eken och örnnästet, bvilket var så rymligt och starkt byggdt, som en altan i en lind. Han fann sin syster sittande under en tronbimmel, utifrån med vaxtait skyddad för vädrets åverkan, men invändigt klädd med rosenfärgad atlas; i hennes sköte låg ett Örnägg, bvilket hon var sysselsatt att utkläcka. Emottagandet var å ömse sidor mycket hjertligt; Adelheid hade noga kunskap om sin faders bus och visste, att Reinald var bennes yngstfödde broder.