han honom med vänliga ord så kraftigt från företaget, att denne ändteligen gaf vika för svågerns begäran och den ömma systerns böner och tårar, samt måste beqväma sig till afsked. Signor Albert omfamnade den kära ynglingen broderligt, och då denne hade omfamnat sin syster och nu ville skiljas, framtog Albert sin plånbok, tog derutur trenne björnhår, vecklade dem i ett papper och räckte dem åt riddaren liksom på skämt till en suvenir, att dervid påminna sig sitt älventyr i den förtrollade skogen. Dock, fortfer han allvarsamt, förakta icke denna småsak, skulle du någongång komma i hebof af hjelp, så gnugga dessa tre hår mellan händerna och afbids följgerna. På slottsgården stod en präktig factor med sex svarta hästar förspänd, jemte många ryt tare och betjenter. Reinald steg uti. Adjö, min broder, ropade Albert björnen vid fotsteget; adjö min broder, svarade Reinald underbarnet, och vag. nen rullade af öfver slottsbryggan i hvinande fart De gyldene stjernorne glimmade ännu klart på den nattliga himmelen, tåget gick öfver stocka och stenar, berg uppföre och utföre, genom öknar och skogar, öfver stepper och åkrar, utan rast eller ro, allt i full karrier. Efter en god timm: började himmelen ljusna; plötsligen slocknade all: facklor och stjernor, Reinald fann sig häftigt ned salt på marken, visste icke hvad som hände ho nom; faetonen med hästar och allt var försvunnen men vid morgonrodnans skimmer såg han sex sto ra svarta myror galoppera mellan hans fötter, hvilka drogo ett nötskal. Den manlige riddaren kunde nu lätt förklara sig detta äfventyr, ban akta de sig sorgfälligt för alt oförsigtigt trampa på nå gon myra, väntade helt lugn på solens uppgång och emedan han ännu befann sig inom skogen råmärken, beslöt han att likaledes uppsöka sin? yngre systrar, och om det icke skulle lyckas ho nom att befria dem från förtrollningen, åtminsto ne göra dem ett besök. . Tre dagar irrade han omkring i skogen, utai